plato.

Även om jag redan igår kväll rent logiskt förstod att jag inte skulle vara frisk som en nötkärna och bara hoppa upp ur sängen när klockan ringde imorse så hoppades man ju in i det sista. Men vad hjälpte det? Kände mig inte mycket friskare än kvällen i klimakteriet.

Efter ett tag lyckades jag somna om och sov som en stock till klockan tolv. Sedan började det jag har så svårt för. Min sida som Gnälliga Glenn kom fram. Jag blir nämligen uttråkad efter en halv dag som sängliggande. Jag hade svoppat igenom alla kanaler på TVn - inget att se. Kollat allt av värde på datorn. Läst ett antal kapitel i boken. Fick i och för sig lite tid att gå när jag pratade med Polarn som också visade sig vara sjuk. Krya på dig gumman. Men så fort jag lagt på luren var det lika öken igen.
Ibland kan man nästan längta efter att bara få lägga sig i sängen och göra ingenting. Fast det är ju när man kan göra en massa andra saker men väljer att ligga där och ta det lugnt. Då är det hur skönt som helst. När man har feber och inte kan eller orkar göra något annat så är tjusningen borta.

Till slut blev mamma lite ilsken på mig.
- Sluta vara så rastlös! Nu är du sjuk och då måste man vila. Du har ju inte ens varit hemma en dag! Tror du att du blir frisk på några timmar? Sluta gnäll över att det är tråkigt och ta det bara lugnt. Det är nyttigt för dig att göra ingenting.
Så gick tugget. En tung suck och inte läge att protestera. Varför är det oftast så att mamma har rätt? Även om man inte vill erkänna det så brukar det ofta vara slutprodukten. Betyder det att jag också kommer att vara så klok när jag blir mamma? Följer det med start-kittet?

Tur att jag hade rullgardinerna nerdragna så att jag inte såg att jag missade årets hittills varmaste och säkert soligaste dag därute. Nä, jag är inte bitter. Jag är bara Glenn för en stund.