plato.

I fredags jobbade jag sista dagen på dagiset. För den här gången. Det kändes inte allt för konstigt eftersom jag slutat därifrån en gång tidigare och varit vikarie ett antal gånger före och efter det. Jag kommer liksom alltid tillbaka. Men jag kommer sakna alla gulliga barn förstås. De som gör en sugen på att skaffa en egen liten knodd. Och ibland får en att fundera på att aldrig skaffa några kids.

Det var först när mina kollegor på avdelningen gav mig avskedspresenter som det blev lite jobbigt. (En blomma, en skvallertidning och en chokladkaka. Väldigt bra val enligt mig!) Då blev det så allvarligt. För då kom jag på att det inte bara är att jag slutar, utan det finns en väldigt seriös anledning till det. Jag ska börja plugga och kommer kanske att göra det i fem (!) år. En helt ny fas i mitt liv inleds.

Imorgon måndag börjar äventyret. Om jag ska vara ärlig är jag livrädd. Jag är rädd att det ska vara för svårt, att jag inte ska klara av det. Att jag ska få mitt livs första IG. Hur kommer jag reagera då? Jag vet inte. Bäst att vara förberedd på det så att man inte blir helt knäckt om det skulle hända.
Men å andra sidan, vad gör det om hundra år? Jag tror att det kommer bli tufft men grymt kul. Nu hoppas jag mest på att jag tycker ämnena är roliga och intressanta att läsa om och att det finns en massa sköna människor. För då kommer nog resten lösa sig. 

Jag är hatar nämligen att ge upp. Och Malte har lovat att vara min mentor. Hon kan ju sånt där med läskiga saker som universitet och så.