plato.

Det tog exakt två dagar på dagis för att jag skulle vakna med ont i halsen. Gud måste driva med mig. Eller någon form av vetenskap. Jag vet inte, men något fel är det på mig. Det lär finnas ett samband mellan att de enda veckorna jag varit helt frisk sedan jag kom hem från Asien var de fyra veckorna jag var ledig från förskolan. Och ännu en länk i sambandet är att jag smittar ner Petter vare sig jag vill eller inte. Förlåt älskling.

Så ur den synvinkeln ska det bli rätt bra för mig att börja plugga. Men jag kommer sakna de små godingarna. Inte de obligatoriska nysningarna rakt i fejjan varje dag, men skratten och kramarna som visar att man nog allt betyder något för dem.

Jag hann vara med på fyra träningar i rad innan halsontet kom och skrattade mig i ansiktet. Det är ett sorgligt rekord för det här året. Det är så tufft att komma tillbaka, speciellt eftersom jag känner att jag aldrig hinner ikapp. Är det inte skada så är det sjukdom. Och alla andra blir bara bättre och bättre hela tiden. Nu fick jag känna på hur det skulle vara att kunna träna hela tiden, om än en liten stund. Jag vill hitta tillbaka dit. Hann också med min första match i trean. På bänken förvisso. Men sist in i laget är också in. Det var en skön känsla att få vara en del av truppen, även om det inte blev något spel den här gången. Hade inte räknat med det, är inte i tillräckligt bra form. Än. Men vinst med 2-0 i premiären var viktiga poäng!

Och visst var det extra skönt när man visste att de skulle åka ända hem till Gotland med vetskapen att de hade förlorat.