plato.

Jag tog ett väldigt tufft beslut i sommar efter jag fått antagningsbeskedet. Plugga, spela fotboll i ett damlag, vara tränare för ett F15-lag, träffa kompisar, träffa sambo, ta det lugnt. Leva. Jag var tvungen att låta något gå. Det var inte ett lätt beslut. Inte alls.

Dessa tjejer, det här laget, har varit en del av mitt liv i åtta långa år. En naturlig del. Jag: fotbollsspelare, syster, dansare, dotter, kompis, tränare. Inga speciella funderingar, det har bara funnits där hela tiden. Jag har älskat det här laget. Det har varit mina tjejer. Om man tänker tillbaka på det är det rätt sjukt att jag började som tränare när jag var tolv år. När jag var lika gammal som tjejerna är nu hade jag varit tränare i tre år. Skum tanke.

Men jag känner att Fotbollsspelaren ligger närmare hjärtat just nu än Tränaren. Eller inte närmare hjärtat. För det här laget kommer alltid att finnas i mitt hjärta. Nära nära. Men jag måste sluta med något och då blir det som fotbollstränare. Jag kan inte lägga ner så mycket tid ideellt längre när jag kommer vara fattig student: om det finns tid över kommer jag att behöva jobba och faktiskt tjäna pengar på det jag gör. Skolan kommer gå först. Och jag vill verkligen vara fotbollsspelare nu. Tufft konstigt hemskt nödvändigt beslut.

Usch, vad jobbigt det blev helt plötsligt när man skriver om det. Då känns det helt plötsligt lite mer verkligt. För jag har inte fattat än. Att jag har slutat. Att jag gjorde min sista match med gänget idag. Vi åkte dit, spelade match mot Järfälla, vann med 1-0 trots att de tryckte på hela matchen. Det var helt fantastiskt att få vinna en sådan match. En riktig kämpainsats från hela laget. Började i ett svagt ögonblick tvivla på mitt beslut. Började nästan böla när vi tackade efter matchen när jag tänkte på att vi verkligen vann en sån här match när de andra var så mycket bättre. Vi släppte inte in ett enda mål fast de andra tryckte på som attan. Och målet vi gjorde - det var så snyggt! Perfekt. Och vi fick vinna vår sista match tillsammans. Jag torkade bort tårarna i ögonvrån innan de hann börja rinna.
Jag sa hejdå och lycka till i framtiden, vi  ses i damlaget om ni vill för att ni är grymma, jag har inte fattat än men kommer nog gråta på tisdag när ni har träning och jag inser att jag inte ska gå dit. Sedan åkte vi bil hem från matchen och allt kändes som vanligt. Hur skulle jag fatta att det var sista matchen? Hur skulle jag kunna förstå? Jag har gjort det där hundratals gånger under de här åtta åren. Det kommer att vara så nästa vecka också. Tror jag.

Någonstans långt där inne vet jag att jag fattat rätt beslut. För att om jag skulle få tid över eller värsta längtattacken är det ju bara att gå ner till en träning eller match. Svårare än så är det inte. Jag vill inte tro att jag ska hinna med allt och sedan få säga att jag inte kan hela tiden. Ska jag göra något ska jag göra det ordentligt. Om det är något jag har haft för mycket av de här åren är det inte tid iallafall. Men ändå har det gått ihop på något konstigt sätt. Allt går bara man vill. Och det är klart att det inte varit en dans på rosor heller. Att tampas med 20 tonårstjejer i sina bästa dagar har sina ups and downs. Men mest härliga tider, annars skulle jag inte stannat så här länge.

En annan sak det här laget har gett mig är en av mina allra bästa kompisar på denna jord. Jag kan garantera att vi inte skulle varit så bra polare idag om jag inte värvat dig som tränare. Har inte riktigt tänkt på det förut. Var det inte den bästa tiden? Klacken, Ribban, F93. Dig tänker jag aldrig släppa. (Hot eller löfte?)

Tack tjejer för den här tiden och lycka till i framtiden! Jag skulle tycka det var grymt kul om vi spelade tillsammans i damlaget en dag. Och även om jag slutar som tränare för ert lag kan jag ge er en garanti: jag kommer aldrig att glömma er.

Minnen lever för alltid.