plato.

Jag släpper väskorna på trappan och går och ställer mig på bergskullen med utsikt över viken. Vinden båser mjukt i ansiktet och jag andas in havslukten. Djupa, långsamma andetag. Underbart.

Solen glittrar på vattenytan. Några måsar flyger skriande förbi över vattnet. På andra sidan viken är det några barn som badar. Vid en annan brygga långt borta står några och metar. Undrar om de får mört eller abborre? Eller kanske brax? Jag spänner hörseln och hör ett surrande ljud. Förstår vad det kommer ifrån när jag viftar bort knotten med ena handen. Mossan under mina fötter är mjuk och den får mig att känna mig lugn.

Jag blundar för att ta in alla olika intryck. Känner hur hela kroppen slappnar av och tiden stannar. Här ute finns ingen stress. Inga måsten. Ingen tid att passa. Inga bekymmer som Baloo skulle sagt. Här ute i skärgården är det en annan tid, en annan plats.

Kommer på mig själv med att tänka att det här är anledningen till att jag vill tillbaka år efter år efter år. Jag har hittat Neverland.