plato.

Till de som suckar åt mig: Jag säger barre, och jag tänker fortsätta med det också.

Jag har gått och fått ännu ett år på nacken. Tänk vilken skillnad det är mot när man var liten. Då kunde man knappt sova innan och var supernervös för vad man skulle få för presenter. Konstigt nog känner jag inte riktigt lika starka känslor längre. Herregud, jag börjar bli till åren. 

Fast vet ni. Jag har ingen åldersnoja jag inte. 21 känns stabilt. Inte för mycket, men ganska mycket. Lagom. Rutinerad 20-åring. Inte helt fel va! Jag fick vacker sång på morgonen av min söta sambo och på kvällen kom mina kompisar hit på Idolfinal-kväll. Det var mysigt och framförallt roligt att träffa alla. Vi körde tema passionsfrukt och efter komplimangen "om du hade varit med i halv åtta hos mig hade den här efterrätten hlet klart vunnit" kände jag mig nöjd. 

I söndags samlades vi 12 hela personer runt vårt matbord och fikade. Det obligatoriska släktkalaset, vilket jag tycker om. Återigen en bra chans att träffa alla. Den jobbiga tycker jag är paket-öppningscermonin. Man är så bortskämd och får en massa fina presenter, och så ska man bli så glad, vilket man allra oftast blir, men så kommer nästa present direkt efter och alla tittar och undrar vad man får av vem och så blir man så glad igen... Jobbigt. Skulle helst öppna när alla gått hem, men då blir alla besvikna så jag offrar mig. Tråkigt att inte mamma (magsjuk) och Len (jobbade) kunde komma... 

Det bästa var pappas tårta som han bara gör till "särskilda tillfällen". Jag kunde inte låta bli att känna mig lite hedrad. De är omtalade de här tårtorna förstår ni, och helt perfekt raka i grädden. Inte en skarv, inte en buckla. Perfekt. Som resten av dagen.