plato.

Vilken genial idé. (Kom jag verkligen på det själv?) Att gå till biblioteket och sätta sig för att kötta juridikböcker. I tysta rummet. Jag har suttit där någon gång förut vet jag, för några år sedan. Det är som små bänkar med gröna lampor. Och det är tyst. Jag måste ha tyst när jag ska läsa, annars lyssnar jag hellre på andras intressanta konversationer än koncentrerar mig på det jag borde. Det är inte helt uppskattat att efter en sida upptäcka att man läst sidan tre gånger och inte kommer ihåg någonting, men man vet vad Agda 73 som sitter vid bordet bredvid skall göra i helgen med sina barnbarn. Framför allt är biblioteket att föredra för att det inte finns en massa andra saker man kan sysselsätta sig med som det gör hemma. Jag måste nog diska. Och nu måste jag nog tvätta. Nej, men titta är det Scrubs på TV! Och så måste jag nog gå igenom förrådet som jag faktiskt aldrig gjort förut. Hoppsan så ringde telefonen, ja men då kan man ju prata en liten stund. Jag kanske ska söka på värmepumpar på Internet, det kanske man skall köpa någon gång i livet... Det finns en stor risk med att vara hemma. Det finns roliga saker att göra och det finns framförallt många tråkiga saker att göra. Som på något sätt just då känns lockande. Därför är det perfekt att vara någonstans där man inte kan bli störd, där det inte finns någonting annat att pyssla med.

Jag gick dit. Gick upp för trappan till Tysta Rummet. Satte mig vid en bänk, andra raden längst till vänster. Några andra tappra själar satt redan där och kämpade. Tände den gröna lampan. Läste om avtalsrätt; ganska intressant faktiskt. Tyckte att allt kändes lite sådär mysigt. Det var ljust och fint grönt sken från lampskärmen. Mitt i läsandet kommer jag på att lampans ljus värmer mig. Det känns som att jag sitter i solen. Åh, vad härligt. Nu kan man sitta ute i vårsolen och studera ostört. Visst är det underbart!

När jag kom hem hade jag en intressant pluggis-diskussion med min käre sambo. Vi har ganska vitt skilda åsikter. Ett: om man sitter i tysta rummet är man en nörd. Han fortsatte med att berätta hur mycket han avskydde de som satt längst fram i klassrummet och räckte upp handen hela tiden. Jag kontrar med att hävda hur fruktansvärda de som satt längst bak var. De snackade och störde hela tiden så att man inte hörde någonting. 
Talande tystnad utbröt. Tänk att vi tycker om varandra ändå. En av varje. Tur att man kan komplettera varandra.

Tur att vi aldrig kommer att sitta i samma klassrum.