plato.

Sjung om studentens lyckliga dag... Den 30 maj var det min största lillebrors stora dag - studenten! Jag har varit råtaggad. Mamma också. Hon var ledig hela veckan för att förbereda. Årets bästa idé enligt mig. Då blir hon inte så uppstressad som hon har en tendens att bli annars. Ni vet så där uppstressad så att man helst inte vistas inom en radie på 17 kilometer. Hon gjorde samma procedur innan min student och då var det också frid i hushållet. Bra initiativ morsan.

Passade på att träffa Limpan nere vid skolan också. Hennes brorsa tog också studenten denna fina sommardag. Vi var där i tid och jag stod längst fram vid avspärrningen för att kunna ta bra kort. Då kommer några pundhuven och ställer sig framför mig innanför avspärrningen. Hallå? Hjulet snurrar men hamstern är död. Om ni kommer sist får ni väl ställa er längst bak och inte se någonting. Det hör liksom ihop. Hur kan man vara så fräck? Ångrar lite att jag inte bjöd på ett paketpris med både utskällning och moralföreläsning. Det borde fasen vara ett inträdesprov för att få klassas som vuxen.

Jag fick kämpa som en dåre för att hålla tillbaka tårarna när de överlyckliga studenterna sprang nerför trappan och bara skrek ut sin glädje. Det var så lyckligt. Kom och tänka på min egen student när jag storbölade tills jag såg ut som en zebra i ansiktet. Av glädje för att äntligen vara klar med skolan och av sorg för att mista min underbara klass. Det var tider det. Trots att jag vet att det inte skulle vara lika roligt om man gjorde om det är det ändå en del av mig som skriker att jag vill vara där igen.
När jag såg bror rusa ner för trappan log jag med hela ansiktet. Vad duktig du är. Det har inte varit lätt alla stunder men nu står du här. Jag är helt klart en stolt storasyster! Det är nu man börjar känna sig gammal - när ens gulliga lilla pluttebror tar studenten. När jag gick fram till dig så skakade dina händer. Det är så det ska kännas. Fy fan vad jag är bra ska det kännas.

Det var serverades väldigt smarrig mat här hemma i kvällssolen. Släkt och grannar var här för att fira. Efter att jag sagt några rader lämnade jag och min lillelillebror (jag vet, han är längre än mig men han kommer fakitskt alltid att vara min lillebror) över en finfin tröja vi tillverkat. På ryggen stod det BORTGLÖMT MELLANBARN.  Han har hakat upp sig på det där. Allt kan skyllas på det. Det är synd om honom för att han är mellanbarn. Inte äldst, inte yngst. Ingenting. Bara bortglömd i mitten. Därför tänkte vi föreviga det. (Själv kan man ju tycka att han åkt räkmacka eftersom jag fick ta alla strider)
Vi avslutade det hela med att spela upp en liten snutt på band från när vi var små. På tal om mellanbarn. Det är storasystern som försöker organisera det hela, det tramsiga lillebrorn i kiss och bajsåldern och stackars mellanbarnet som ska försöka berätta en saga. Då skrattade jag så jag grät. Petter hävdar att han känner igen mitt temperament. Ligger väl något i det.

Men - vad ska jag säga. Det ska nog gå bra för dig med, trots att du är mellanbarn.
Jag tror på dig.