plato.

Jag hade en gång en vän. En väldigt bra vän. Som försvann. Inte fysiskt, men själsligt. Han skänkte allt han hade till en tjej. Det fanns inte ens en liten pyttebit kvar till mig. Fullkomligt brädad. Att säga att det sved skulle vara en så stor underdrift att det inte finns. För han hade inte behövt välja. Det är det som är det fina med vänner. Dem har man alltid kvar. Om man behandlar dem rätt vill säga.
Jag vet inte om jag ska våga hoppas den här gången. Men på något sätt gör jag det. Visst är det konstigt? Vi känner knappt varandra längre men när vi pratar känns det som om vi går på gymnasiet igen. Låt oss ta vara på varandra nu.

För någon dag sedan kom jag hem och fick höra att Berget hade ringt och pratat med bror.
Jag: - Hade Berget ringt?
Bror: - Asså jag vet inte... känner du någon som heter Barje?
Du är ju för skön. Vem fan heter Barje?

Ringde upp Berget och berättade om det roliga missförståndet. Då kom det fram att det varit ännu mer förvirring i samtalet.
Berget: - Hej jag heter Simon och ringer angående Sara.
Han skyllde på arbetsskada, men jag vet inte. Visst lät det lite spännande? Som om jag gjort något dumt i skolan och rektorn ringde.
Det kan inte vara lätt när två män ska föra ett samtal med varandra.

Imorse hade den gamla vanliga jag lämnat kroppen och kvar fanns en mix i form av Tina Turner och hockeyfrilla. Det var nämligen så att jag kände för lite förändring och tillverkade en lugg hos frissan igår. Det tråkiga är att den inte riktigt har förstått att den är en lugg än, så nu tror den att den är en keps. Och eftersom hon klippte resten av håret väldigt uppklippt hade jag fått en svamp på övre delen av skallen. Väldigt tjuvsigt.

Det var nästan så att jag struntade i att piffa till det innan jag gick till jobbet. Bara nästan.