plato.

Såklart. Jag börjar nästan bli likgiltig. Blir knappt förvånad längre.

I första övningen på träningen igår högg det till i baksida lår. Jag kände av det i slutet av matchen i fredags och gick av. Då var det fem minuter kvar och jag hade spelat i sammanlagt 80. Smörjde in med zon-liknande salva på kvällen och tänkte inte mer på det på hela helgen. Men igår så blev det värre direkt. Fan. 

Björn började snacka om en klinik som gjorde elbehandling. Ringde dit idag. 400 spänn för en gång. Runt tio gånger behöver man gå. 4000 kronor. Tyvärr inte ett alternativ för mig. Ringde då min gamla sjukgymnast som hjälpte mig med ryggen. Mig blir hon aldrig av med! Hon gav mig träningsförbud i tio dagar men sa att man skulle gå promenader och cykla med lätt motstånd för att hålla igång. Sedan bekräftade hon tanken som dykt upp i mitt huvud: Jag spelade för mycket för att vara så otränad som jag är. Körde för hårt. 80 minuter var mer än jag klarade. Det kanske inte är så bra att gå från noll till att träna med laget som kört hårt i flera månader mer än jag? Jag vet inte. Det är så svårt att veta. Det är väl därför jag är fast i skadeträsket igen.

Vi har tydligen någon sådan där elmaskin i laget. Jag ska alltså sätta el i muskeln på mig själv. Blir ju lite orolig alltså. Men vad gör man inte? Om det skulle hjälpa skulle ingen bli gladare än jag. Vi får se om jag vågar. Jag hoppas på att den här sträckningen visar sig vara lindrig. Jag vill komma igång på riktigt.

Ikväll skulle jag improvisera fram ett recept på en kyckling-curry-gryta som vi åt på Gotland med damlaget förra sommaren. Skitbra tanke! Men inte så bra resultat. Varken jag eller Petter kunde dölja vår besvikelse. Det var tokgott när jag åt det! Ska helt klart fråga om receptet. Revansch ja tack.