plato.

Det var en dag i Handelshögskolans bibliotek. Klockan var snart ett på dagen. Fem hoppfulla studenter satte sig för att börja med den sista seminarieuppgiften i mikroekonomi. Jag som skulle arbeta med projekterbetet hela kvällen skulle få det här gjort på en timme eller två.

Jag har nog aldrig känt mig så dum. Fast ändå inte. För det var ingen annan som fattade heller. Vi satt och stirrade på papprena och kom knappt på ens dåliga resonemang. Det kändes som att man stod med byxorna nere och hela mellanstadieklassen såg på. Inte ens en av oss hade en jävla aning om hur vi skulle lösa detta. (Då blev man nästan lite sur. Går man på Handels, och så kan inte ens en enda själ det rätta svaret?) Irriterande röster ekade genom hela biblioteket och vi kände igen resonemangen. Tittade igenom föreläsningsanteckningar, läste frågorna säkert tretton gånger var.

Ett besök hos kursansvarige, några desperata datorsökningar och fyrtioelva suckar senare kom en väktare och sa att klockan var åtta och de skulle stänga. Vi som nästan var klara. Och inte ens det kändes bra. För jag vet att vi inte kan ha svarat rätt på allt. Hoppas att det är hyfsat rätt och att de ser att vi har gjort det ärligaste jävla försöket någonsin. Om det är värt en poäng?

När jag kom på att vi i bästa fall kan få en poäng av 61 till slutbetyget från den här uppgiften och att denna väldigt eventuella poäng inte får tas med till tentan var det nära breakdown. För att använda ett mikroekonomiskt uttryck: min alternativkostnad var jävligt hög denna eftermiddag/kväll.
.
Men man får väl se det positivt - vi tog inte ens en paus. Och tiden går väl fort när man har roligt. Alltså borde väl vi ha haft roligt? Skolan är mad mad business just nu och jag är inte dess största fan.