plato.

Det började halvbra. Kom hem efter skolan, trött som typ elva härken, och vände. Hade på något konstigt sätt i mitt huvud tänkt ut att jag skulle hinna sova lite men den planen sprack redan innan jag kom hem.

Gick till bussen som skulle ta mig till stan för att gå på en reklamfilmsaudition. Bussen kom aningen sen. Alla gick på. När bussen sedan skulle starta så ryckte den bara till och dog kvickt.  Det upprepade chauffören cirkus åtta gånger. Det här är inte sant. Jag måste vara inne halv sex. Vid fem går alla av bussen. Bara att vänta på en ny. Fick ringa killen på produktionsbolaget:
- Asså det här låter säkert helt sjukt men min buss har gått sönder! Så jag kommer inte in till stan på en stund... jag är hemskt ledsen! Hur ofta händer nåt sånt här egentligen?!
Det hela lät ungefär som världens sämsta ursäkt till att man är sen. Nästan för otrolig för att man skulle hitta på den. Och det hade ju faktiskt hänt på riktigt. Den här gången. Kanske kan vara bra att spara till ett senare tillfälle?
 
Till min stora lättnad skrattade han bara och sa att jag fick komma när jag kommer. Puh. Träffade självaste Tant Blå på bussen också, det var inte igår! (På den nya bussen som kom 25 minuter senare alltså.) Vore verkligen sjukt kul med en första-P3-reunion-fest. Kruxet är bara att någon måste fixa den. Vi kom fram till att poolen och garaget hemma hos Lukas skulle fungera bra som nostalgisk reunion-punkt. Undra om han håller med? 

Sjävla audition gick ut på att jag på rätt sätt i takt till musik skulle röra mig upp ur en papperskartong och sedan gå över golvet iklädd en gul t-shirt och svarta tights. Kändes verkligen som att jag regerade på det. Eller så gjorde det inte det eftersom man inte vet om man gör det bra eller dåligt. Det var verkligen audition för att göra det. Alltså borde det vara svårt. Vi får se om jag får jobbet. Det vore roligt! Och att budgeten skulle utökas med en tusing skulle inte kännas jobbigt.