Den hårda sanningen.
Jag är lite inne på det här med citat som ni kanske har märkt. Tänkte passa på att citera en jävligt inofficiell kommentar om jag får gissa så jag tänker inte nämna vem som uttalade sig.
"Det gäller inte att lära sig, det gäller att klara sig."
Den bittra sanningen? Personen i fråga är en sarkastisk version av vår brinnande matteföreläsare. Ganska sjuk men jävligt skön. Jag gillar såna människor. Man känner andra genom sig själv eller vad är det man säger... Om det han säger är sant? Det vet jag inte. Men jag tvivlar på att vi kommer ha nytta av allt skit vi löser ut. Det känns som så abstrakta grejer. Vem har kommit på alla dessa metoder? Suttit i år för att komma på att om AC - B upphöjt till två är positiv så är det en max eller minpunkt i en funktion med partiella derivator.
Hm.
Igår morse ägde första tentan rum och den var i just matte. Jag behöver tio av tjugo för att få godkänt eftersom jag samlat ihop fem poäng innan. Det borde man kunnat skrapa ihop. Det är ju aldrig så att man fått under 50 % rätt innan på ett prov. Men det här är lite andra bullar... Fem uppgifter på en timme och 45 minuter. Knepiga saker. Jag hann inte färdigt men hade förhoppningsvis rätt på det mesta jag fick fram. Känslan säger att det gick tillräckligt bra.
Tio pinnar kom igen. Kommer jubla högt om jag får godkänt efter alla skräckhistorier man hört om den här himla matten.
Nu är det bara att ladda om till mikroduggan som är på måndag. Aldrig får man ro. Mycket plugg och mycket fest. That's what we do. Fast jag ska inte klaga. Antar att det är det som är tjusningen med det här livet.
Det är det man älskar och det är det man hatar.
