plato.

Så lät det på första matteseminariet för några veckor sedan. Jaha, men om man tror att man förstår, då vet man väl inte att man inte förstår? Aningen djupt för att handla om matematik.

Vår föreläsare är virrig. Eller så har han bara otur. I början var det lite frustrerande att han skrev fel cirkus tio gånger per föreläsning, eftersom man försökte hänga med på det nya han gick igenom. Men det är alltid någon som påpekar hans fel. Och som tur är kan han ta att bli rättad.

Jag har ändrat inställning. Han är faktiskt riktigt duktig på att förklara (när det blir rätt och det blir det ju alltid tillslut). Och jag blir så glad. Sitter rentav och myser lite på bänkrad fem. Han brinner så fantastiskt mycket för det han gör. Hur kan man undgå att bli engagerad? Han pratar om vackra och snälla funktioner. Det riktigt lyser i ögonen på honom.

Och så lägger han sina sköna kommentarer lite då och då. Den enda kommentaren jag inte gillar är "Men det här var ju alldeles för enkelt för er" och så sitter man där som en fågelholk och inte fattar någonting. Här är några godingar.

"Det här var ju inte direkt världsrekord i svårighet."
"Det är ganska poppigt i matte att säga icke."
(Angående f''xy(x,y) ) "Här har vi en sån här blandad rackare."
"Har man räknat ut a får man räkna ut b."
Och så ler han så där lite för sig själv som att han har hittat heaven on earth.

Jag hoppas att jag kommer att känna så här för mitt jobb när jag blir stor.