plato.

Klockan var 04.11 och mobiljäveln ringde. Jag och Samsung är inte bästa vänner. Inte sämsta vänner heller. Inte ens vänner. Man kan inte stänga av den eller sätta den på ljudlös, för då går inte alarmet på sedan. Nokia, snälla återuppstå. Displayen visar ett random mobilnummer. Vem fan ringer mig vid den här tiden?

Jag: - Hallå? (Inget svar, men hörde röster i bakgrunden.)
Jag la på. Cirka fem sekunder senare ringde det igen.
Jag: - Ja hallå. (Inget svar, hörde rösterna i bakgrunden igen. Slängde på luren.)
Började bli riktigt tirriterad. Ringer man mig mitt i natten kan man väl för fan säga nåt när jag svarar. Efter kanske ytterligare en halv minut ringde det igen. Då var det stekta fläsket kokt.

Jag: - SLUTA ring mig! Vem FAN är det?
Discobrud: - GÅ TILL UTGÅNGEN!
Jag: - Vem ÄR det? Du KÄNNER inte mig! Du har ringt FEL! Jag ligger och SOVER för i HELVETE!
DB: - GÅ TILL UTGÅNGEN PÅ NIVÅ!!
Jag: - Men VAD är det du inte FATTAR? Jag är INTE på NIVÅ jävla 22, jag ligger och SOVER hemma hos mig och DU KÄNNER INTE MIG! SLUTA RING MIG NU!!!!
Klick. Vilket jävla aber.

Det ringde. Jag tryckte bort samtalet. Det hela upprepades TIO gånger innan jag bestämde mig för att jag måste stänga av mobilen. Jag bad Petter att sätta på alarm på hans mobil (skulle upp 07.30 för att åka och stå själv i kiosken på IP, fick bara inte försova mig!) och undrade hur många meddelanden på IQsvar jag skulle behöva lyssna av på morgonen.

Sedan var jag arg och pigg. Tack så jävla mycket discobruden. Verkligen. Tack. Guldpaljettregn till dig.