plato.

Jag har fått ett antal pikar om att jag inte skrivit om min födelsedag. "Du kan ju inte bara hoppa över det!" Det har jag inte. Jag har bara inte... gjort det än. Men nu så!

Det började med att stora tjocka släkten skulle komma hit på lite fika. Det tar alla liksom för givet i min släkt, att det är lite kalas när alla fyller år. Det är ju mysigt att träffa alla förstås, så jag håller fast vid traditionen. Jag är faktiskt inte förtjust i princesstårta, så tänkte göra en pappa special. Det är bara ett problem med mig. Jag har inte så bra tålamod. Därför antar jag att allt som mamma och pappa och morfar och alla över 22 har gjort hundra gånger minst, ska jag kunna göra perfekt på första försöket. För jag gillar inte att inte kunna saker. Vill vara bäst direkt. Ni ska se pappas tårtor. Det finns inga finare. Han kan stå i en timme och bara stryka grädden så att den blir millimeterrak. Jag hade varken tid eller tålamod eller precision att göra det, så bestämde mig för att göra en alldeles egen variant av liknande tårta. Det är väl ändå innehållet som räknas?



God blev den! Och farmor berömde mig flera gånger för min fina tårta. Så det så. Allt var trevligt utom den jobbiga paketöppningen när alla sitter tysta i en ring och stirrar på mig. Jag öppnar det glittrande pappret och så ska man bli så där jätteglad varje gång... det är ju inte det att man inte blir glad, men det känns nästan tillgjort tillslut. Tänkte öppna direkt när folk kom för att slippa detta jobbiga moment men höll på med tårtan då så hann inte... Men överlevde detta också. Fick en ascool chockrosa rullväska som jag ska ha som handbagageväska ner till Spanien!

På kvällen hände det! Min spontana födelsedagsfest som jag kom på typ en vecka i förväg. Trots detta kom många goda vänner, även om några guldklimpar fattades förstås. Berget, den blivande polisen, flåsade allra mest när han gick upp för våra horribla trappor. Inte okej! Sandy och Lisen körde på tema (självklart) och de var riktigt fina tomtar!


Sandy åt just något äckligt (inte bakat av mig)



De hade bakat finfina presenter till mig och jultemat lyste igenom. Jag fick även glögg, glöggkoppar, pepparkakste och Dooleys. Jag hade fixat bål med smoothie-mixen som legat i vår frys sedan i somras ("älskling kolla vad jag köpte! två påsar smoothie-mix! det var extrapris på jobbet!") och fick även ett roligt alias-spel som testades framåt småtimmarna. Jag hade även satt upp en lapp i trapphuset att det "bara var att komma upp om vi var för högljudda eller om de bara ville ha en drink". Var lite rädd att det skulle komma någon, då vi bland annat har en väldigt social dam snett under oss. Skulle bli lite awkward. Men det kom ingen. Vad konstigt egentligen att man skriver sådär om man inte menar det? Typiskt Sverige, är det inte. Eller så är det bara jag.



Min ena bror kunde inte komma då han varit på rockkonsert och fått hjärnskakning. "Var det den vilda eller den lugna!?" fick jag frågan. Den lugna. Men jag fattar verkligen inte grejen. De hade kört en, som mamma kallade det, knuffring. Man står i en ring, och så går man in i ringen och knuffas och slåss (på skoj?). Han hade visst slagit ihop huvudet med någon och mådde nu skit. Hur kan man riskera syrrpans fest för något sådant? Don't get it. Tyckte det var väldigt tråkigt att han inte kom. Men den andra var här och representerade helt klart för bådas del. Han presenterade sig som min syster och var i toppform. Försökte lära sig alla namn och tillslut blev jag rätt impad att han kunde alla.

Mattias: Min lillasyster är 23.
Maggan: Va! Är din lillasyster 23! Hur gammal är du egentligen?
Mattias: 25.
Maggan: Då är du lika gammal som Melman, gamla gubbar. 
Och så skrattade han. Sådär hjärtligt med glimten i ögat. Den stora lilla 18-åringen.

När de flesta gått roade vi oss med att göra fladderläppsbilder och skaka-ansiktet-kort. Powell lyckades med några riktigt skeva bilder och om jag hade lite mindre hjärta skulle jag med glädje sätta ut dem här. De som vill ha dem för speciella tillfällen får maila till mig så ska jag se över saken!



Jag tyckte det var ett riktigt roligt sammanträffande att jag hade en rosett på klänningen eftersom jag fyllde år.
Jag: Kolla vad smart! Det är som att jag är ett paket.
Melman: Jaha, så vem som helst för öppna dig då eller?
Visst är det härligt med killar som har humor.





Tillslut var det bara jag Melman och lillebror kvar. Mamma hade lovat att komma och hämta bror. Han försökte ringa men det bröts typ. Mamma ringde hem och jag svarade. Hon undrade om hon skulle komma och hämta honom.
Jag: Ja, det tycker jag.
Mamma: Vaddå då?
Och jag hade ju tänkt hela tiden att jag inte ville släppa ut honom på gatorna eftersom han var ganska förfriskad, även om han säkert hade klarat sig galant, så farligt var det inte, säkert bara överbeskyddande syrra (om man tänker på vilka tillstånd man själv varit i och klarat sig hem själv)... Men när mamma frågade sådär kunde jag bara inte säga det. För att jag tänkte att då skulle hon bli sur på mig för hon skulle tro att jag hade supit ner honom, vilket jag faktiskt inte tyckte att jag hade gjort... Så det blev bara:
Jag: Nej, men det är ju rätt svårt att ta sig hem härifrån själv. Då måste han byta buss och stå och vänta i säkert 20 minuter...
Vilket är sant. Men ändå. Det var en lite konstig känsla som dök upp det där samtalet. Vet inte om det var mammas misstänksamma tonläge eller om det var någon liten djävul inom mig som viskade.

Det var i alla fall en mycket rolig kväll och jag är väldigt glad för alla kära vänner som kom hit!