plato.

Jag kände redan på träningen att något inte var som det skulle. Visst att man var trött efter en vecka i Chamonix, men det var inte en sådan slags trötthet. Precis före träningen fick jag ont i halsen. Efteråt fick jag ont i benen och när jag kom hem började jag frysa. Kämpade mig upp ur soffan för att gå och laga nudlar (kylskåpet tomt, frysen länsad). Orkade sedan inte äta dem utan låg i soffan som en zombie. Efter lite tjat från Melman lyckades jag trycka i mig maten.

Sedan kom gråten. Jag bara grät och grät, och jag visste knappt själv varför. Antagligen fanns det ingen anledning. Såg ut som en zebra. Lyckades på något underligt och motvilligt sätt duscha utan att ramla ihop i en hög. Tog på mig tjocktröja, långbyxor, sockor och la mig i sängen. Ynkligt värre. Somnade efter ett tag. Vaknade till då och då, andades tungt för att jag mådde så kasst. Stackars Melman kunde inte sova han heller.

Man slungas från kyla som går ända in i själen till brinnande hetta, helt utan förvarning. Till slut var jag tvungen att gå upp på toa, fast jag inte ville. Då skymtade jag klockan. 00.58. Det knäckte mig totalt. Jag hade hoppats att klockan var sju på morgonen och man slapp försöka sova mer. Det hade redan känts som en evighet. Men det var bara att fortsätta brottas med svettningar, stunder av is och ont i kroppen. Tog tempen. 39 grader. Proppade i mig en Ipren. Kunde sova hyfsat. När Melman skulle gå till jobbet vaknade jag med helt dyngsur t-shirt. Fresh. Helt klart än av de värsta nätterna på väldigt länge.

Som alltid kom det här väldigt olägligt eftersom jag missar ännu fler lektioner plus en jobbintervju som jag redan behövt skjuta upp på grund av Chamonix. Men vad gör man. Inte mycket att göra. Hade kollat på Shear genius som jag spelade in när jag var borta om jag hade kunnat, men ställde visst in fel kanal så jag hade spelat in två timmar TV Nord istället. Jag behöver ju inte plåga mig mer än jag redan gör.