plato.

Hemskare än jag någonsin föreställt mig. Att åka ner till IP. Gå in i omklädningsrummet. Träffa alla man inte sett sedan festen hos Krydd. Alla förberedde sig för träning. Utom jag.

Jag ångrade mig så fort jag gick in genom snurrgrinden. Det här var ju mitt liv. Fast just nu är det nog mer betoning på var. Jag vet ju det själv. Jag hinner inte komma på träningarna, det blir inte kul när man inte hinner. Det dåliga samvetet är ständigt på plats. Antingen för att man inte tränar eller för att man inte pluggar. Självkänslan är låg; man vet hur bra man skulle kunna vara och hur bra man har varit, men man är inte där nu. Kroppen vill inte göra det man gör i huvudet. Jag nöjer mig inte med att spela i B-laget. Och jag har inte möjlighet att träna så mycket som jag skulle behöva för att kunna slå mig in i A-laget. Det är inte rätt tid just nu. Trots allt detta är det ändå ett sjukt stort steg att faktiskt sluta. I mitt huvud har det varit en omöjlighet så länge, även om det inte har varit så roligt som det borde på sista tiden.

När jag pratade med John i tisdags kändes det rätt så bra. Det bästa samtalet vi någonsin haft, det enda bekväma samtalet faktiskt... Lite tragikomiskt, men sant. Han förstod. Han sa att jag alltid var välkommen tillbaka om jag ångrade mig och ville satsa igen. Och att då kunna visa det från början, och att få den uppskattning en spelare ska få. Så har det inte varit nu, säkerligen av godtagbara skäl. Men det har ändå varit tufft när det drabbar en själv. Och allt har inte uttryckts så smidigt... Men vad gör det nu? Jag har bestämt mig. Jag sa även till John att jag tycker att han är bra för laget och att han känns väldigt seriös. Även om inte vi gått ihop på bästa sätt så tror jag ändå att han är rätt för laget. Ville att han skulle veta det... Jag ska ta över skollaget nu i höst så jag har ändå ett lag kvar. Jag får som tur är ändå spela fotboll varje vecka. Det räcker för mig nu. Jag slutar inte på fotboll. Men jag slutar i mitt Frejpan Ladies. Det är nog så hårt.

När jag kom ner till IP igår kväll var det som om alla minnen kom tillbaka till mig på en gång. Nu är det inte längre något som binder mig till den här klubben, tänkte jag. Jag är inte tränare, inte spelare här längre. Alla minnen är så starka. Damlaget som det var förut med Malte, Jossan, Flexis, Melker, Trolle... Alla träningar och matcher med 93orna. För att inte tala om minnena med 87orna. Det var fan i mig den bästa tiden i mitt liv, det laget, de tränarna, allting... Jag skulle ge så mycket för att få det tillbaka. Men det kommer aldrig att hända. Så det är bara att släppa taget. Inte glömma, aldrig, men släppa taget. För mitt liv ser inte likadant ut längre. Och jag älskar mitt liv som det är nu. Det är inte det. Jag har bara aldrig riktigt kunnat se den här dagen framför mig.

Vissa har slutat utan att man har vetat det. Bara glidit ifrån. Jag ville inte att det skulle bli så. Jag ville berätta det för mina lagkamrater; inga spekulationer. Mest var det nog för min egen skull, för att verkligen få ett avslut. För att kunna gå vidare. Rösten bar knappt när jag berättade det för tjejerna. Fick en kram av världens bästa lagkapten alla kategorier Kryddan och gråten var jävligt nära. Ska verkligen försöka komma och heja på några matcher, speciellt i Derbyt. Jag kommer att sakna er. Så fort jag sagt hejdå och gick och pratade med lagledare Sussi så började tårarna spruta. Och inte kunde jag sluta när jag kom hem heller.

Jag vet att det kommer att kännas bra om ett tag. Men just nu känns det jävligt jobbigt.