Och DÄR kom stressen.
Vi får lära oss väldigt intressanta saker i skolan. Vissa grejer har vi till och med lärt oss själva. Som till exempel att det är väldigt svårt att säga ordet teststatistika väldigt fort, att det längsta ordet vi vet är populationskorrelationskoefficient och att vår seminarielärare i statistik har haft svenskt rekord i antal frihetsgrader; sjuttiotre stycken. En väldigt rolig grej angående redovisning är också att Thomas Brolin blev nedskriven i värde under sin tid i Leeds, eftersom fotbollsspelare ses som en tillgång och kan minska och öka i värde. För nedskrivning krävs dock långvarig bestående värdeminskning, men det lyckades han tydligen med. Grattis.
Men inga av de här sakerna spelar någon roll när det smäller på riktigt: tentorna. Och det var med fasa jag insåg den här veckan att på tisdag är det bara två veckor kvar till första tentan. Två veckor. Det är fan i mig ingenting. Jag och mina två kompanjoner träffades i skolan idag (mamma i telefon när jag satt på tåget in: "du vet väl om att det är söndag idag?") för att studera statistik. Insikten kom som en spark i magen. Jag fattade knappt hälften av tentafrågorna. Och då menar jag verkligen att jag inte fattade frågorna. När man väl kommer fram till vilken metod man ska använda sig av så är det inte så jättestora problem längre. Men eftersom alla frågor ser nästan likadana ut är det lite knepigt att veta hur man ska lösa exakt den här uppgiften.
Har ingen bra känsla i magen faktiskt. Inte alls. Var är den där tiden jag ville spara förut?
