plato.

03.30 ringde klockan onsdagen den 6e maj. Vilket skämt. Hade sovit 2,5 timmar. Men fick i alla fall skjuts till centralen så ska väl inte klaga! Resan gick faktiskt riktigt smidigt, från början till slut. Väl framme i Barca blev vi hämtade av några arrangörer och fick då höra den "officiella låten" för turneringen - Bob Sinclair med Lala song eller något i den stilen. Solen sken som aldrig förr så vi skyndade oss ner till stranden. Kan ni förstå! Barca har både storstad och strand. När jag låg där på stranden kände jag bara att det inte fanns någon stans jag hellre skulle vilja vara just då.

Några i laget stiftade ofrivillig bekantskap med Nakenmannen. Han gick runt på stranden och flashade med sina behag. Jag såg honom (tyvärr?) inte. Fast det är egentligen fel att kalla honom Nakenmannen då han hade på sig en del accessoarer; strumpor, sandaler, keps och väska. På kvällen satt vi och käkade middag framför Chelsea - Barcelona och ni kan ju tänka er stämningen när Barca gör mål i 93e minuten... Detta måste förstås firas med en utgång och tillsammans med Sangria-förkrök på stranden och dans på några klubbar. Jag och Lotta satt på en uteservering och undrade vem FAN som köper dessa rosor som försäljare står på andra sidan staketet och säljer? Varför? Skulle inte deras nytta bli högre av att gå hem och sova? Men vad händer sen. Två killar från Miami kommer och snackar med oss. Och köper blommor. På riktigt. Vi höll på att skratta på oss, men bara inombords förstås - man vill ju inte verka okänslig.

På torsdagen blev det en lång och härlig dag på stranden, lite för lång om man tänker på att jag bara hade lånat Lottas solkräm med 6 i styrka. Råkade bränna baksidan på ett mindre skönt sätt. Orutinerat, jajemän. På väg hem från stranden började jag få kramper i magen som kom och gick. Dessa valde att eskalera ju närmare kvällen vi kom. Magen var inte bra på något sätt och det gjorde riktigt ont när den drog ihop sig gån på gång. Som tur var var laget underbart och tog hand om mig, framförallt vår coach Hanna. Superstor kram till dig! Jag hade ont men var också förbannad för att jag fick magkramp NU när jag skulle spela fotboll IMORGON. Men jag hade bestämt att jag bara skulle spela, hade längtat sedan Koblenz i höstas. Följde med ut för att äta middag allt till trots, trodde att det magen kanske behövde var lite mat.

Upp tidigt på fredagen för att äntligen få börja spela. Magen krampade mindre och inte lika ofta, det var huvudsaken. Laget vi skulle möta först var Sienna från Italien. De var försenade och kom först när matchen skulle börja. Denna gång var det linjer och insparkar, istället för sarg och "inrullningar". Futsalregler med passa hem till målvakt samt fem frisparkar ger straff. Dock samma tokstudsande boll. Men man kan ju inte få allt! Senare i turneringen lyckades vi dock deala lite med motståndarlagen att ha en inneboll. 1x25 minuter var matcherna. Intensivt och jobbigt men kul! Italienskorna var små och väldigt uttrycksfulla om man säger så. Domaren måste varit 25e reserv för att den som tog bollen fick den. På alla insparkar. Så det blev lite djungelns lag där... Men vi vann med 3-1 och det kändes stabilt.

Andra matchen blev inställd på W-O, de var inte med alls. Väldigt tråkigt! Sista gruppspelsmatchen var mot ICQ (oklart vad det står för eller var de kommer ifrån) och de var också ganska små. Eller är det vi som var stora? Hanna skadade foten rejält vilket var väldigt tråkigt. Och inte hade de några kryckor att erbjuda. Vinst med 4-1. Det blev en Döner Kebab på vägen hem till våra hungriga magar. Jag och Hanna stannade hemma på kvällen för fot och mage (som var nästan bra igen). 

Lördagen innebar slutspel; semifinal för oss. Vi skulle möta Innsbruck från Österrike och de såg riktigt starka ut. Stora och stabila som vi. Eftersom Hanna var skadad fick hon verkligen agera coach på sidan och vi fick snurra på tre backar. Det skulle visa sig bli en riktigt tuff match. Vi var väldigt jämna med dem och alla var tvungna att kämpa som bara den. Vi tog ledningen med 1-0, de gjorde 1-1. Sedan gjorde de 2-1. Vi hade problem med att få in den. Jag började få Koblenz-flashbacks och det kändes inte bra. Vi kan ju inte åka ut med uddamålet i semin igen... Vi ska ju möta ESADE i finalen! När det var två minuter kvar stod det fortfarande 2-1 till dem. Vi skulle precis ändra om i laget då vi gör mål! 2-2. Och vad händer? Vi gör 3-2! Direkt efter blåser han av! Kan ni tänka er glädjen? Det var helt fantastiskt. Jag tycker alltid att man förlorar på sån där skit, inte vinner. Men nu gjorde vi det! Glädjen var total. Det pirrar i magen bara jag tänker tillbaka på den känslan!

Alla var helt slut. Bara en halvtimme kvar till finalen. Skulle gå och kolla vad ESADE vann med mot Sienna. ESADE - Sienna 0-3. VA??? ESADE förlorade??? Hur i hela friden gick det till? Jag kan än idag inte förstå det. Jag blev riktigt besviken, hade verkligen längtat efter att få vinna mot dem. Få köra en riktigt emotionell kamp och bara försöka vinna. Men nej. Sienna. De som vi vann med 3-1 mot som inte alls var märkvärdiga. Vi tänkte direkt att de måste haft en kass match mot oss eller att de höjt sig rejält. Så inför vår match var vi så grymt taggade. Nu skulle vi faan vinna!

De spelade nationalsångerna innan matchen och det var väldigt seriöst. Och så började matchen. Ingen var trött längre. Inte då, inte nu. Inte i finalen. Vi körde på 110 % från start. Och gjorde mål. Efter mål, efter mål. Vi spelade helt sagolikt bra. Det bästa jag någonsin sett oss spela. Som efter en skolbok. Jag tänker vara väldigt osvensk och säga: vi var så jävla bra. Och jag var riktigt bra. Det var så skönt. Det är inte så ofta nuförtiden som jag får känna mig riktigt bra i fotboll och känna att jag har självförtroende. Men det gjorde jag verkligen då. Och så fick jag göra mål också. En snygg stänkare med vänsterdojjan. Det var sååå skönt. Det är väldigt länge sedan jag gjorde mål nu, och det var en helt grym känsla att få göra det nu, i finalen. Även om vi vann med 11-1. I en final! Jag kan inte beskriva med ord hur fantastisk match det var. Vi kom dit och gjorde det vi skulle göra.

Jag vill göra det igen!