plato.

Jag har inte haft så stor lust att skriva på sista tiden.

I veckan hände något riktigt hemskt. Jag kan fortfarande inte inse att det har hänt på riktigt. Den tanken snurrar i mitt huvud fram och tillbaka. Jag kan inte förstå att det har hänt...

En kille i min årskurs har dött. En elev. Bara 25 år gammal. Vi fick en förvarning kvällen innan att något hänt, men av alla tänkbara scenarion i mitt huvud så hade jag inte en enda liten tanke på att det kunde vara någon av oss som hade farit illa. För det kan inte hända. Men det hände i alla fall. Än en gång kom verkligheten ikapp en och allt blev väldigt påtagligt. Jag fick en riktigt otrevlig chock när jag gick upp för trapporna i skolan och såg en massa människor stå samlade runt ett bord med ett ljus, en bok och ett foto. Ett foto på honom. Jag hade sett honom bara två dagar innan i skolan, och då verkade allt vara som det skulle. Men vad vet jag.

Jag kände honom inte. Bara kände till. Jag kan inte ens tänka mig hur hemskt det måste vara för de som kände honom, de som var hans vän. Han satt i rullstol och hade inte lika bra fysiska förutsättningar som alla andra. Men han var riktigt häftig. Han struntade i saker han kanske inte kunde göra; han gjorde det ändå. Klädde ut sig mest, följde med på tentakryssningen och dansade loss. Ställde genomtänkta frågor på föreläsningarna. De berättade på minnesstunden att det varit hans stora dröm att gå på Handels. Och att han hade stormtrivts.

Jag är glad att han fick uppleva det, även om världen inte är rättvis.