plato.

För några veckor sedan bar det av till Tyskland för att spela mot andra europeiska business schools och kämpa om guldet. Det började halvbra med att vi fick vänta i cirkus två timmar på flygplatsen på att bli hämtade av tyska studenter. Till slut kom bussen och när vi kom fram till universitetet fick vi veta att vårt lag var splittrat för att bo hos olika tyskar. Detta gillade inte jag och ass Lotta, så vi fixade och trixade ett tag och lyckades få ihop alla under samma tak. Det var mycket fräschare än förra året, så vi var nöjda. Han vi bodde hos hade nog lagt in ett önskemål för det var bara svenska tjejer och en del cheerleaders. 

Jag kan inte låta bli att tycka det här med cheerleading är så töntigt. Det kanske kan vara lite okej när de är sådär grymt duktiga som de är i USA och när det är riktigt seriöst, men här blir det så halvhjärtat och fel när de står och viftar lite med pompomsen på sidan. När de väl fick uppträda var det några som var duktiga (bland annat våra) men det var fortfarande mycket stripp, porrdans och akrobatik från andra håll. Tur att jag inte gick med cheerleading laget; har ju min image som fotbollscoach att tänka på!

Jag var fortfarande inte frisk, men visst kändes det liiite bättre. Vet inte om det var cupatmosfären i hallen eller den tyska luften som gjorde det. På fredagen spelade vi inte förrän kvart i fem så det blev mycket väntande. Vänta. Vänta. Vänta. Kolla på andra SSE-lag. Vänta. Vänta. Spela! Redan första matchen mötte vi ESADE, ärkerivalerna. Jag hade sagt att jag skulle känna efter på uppvärmningen om jag skulle spela eller inte, men jag tror alla vet hur det här slutade... Mamma och pappa hade visst slagit vad om jag skulle spela eller inte. Pappa vann (mamma hade lite väl höga tankar om mig). Tror inte att det gjorde sjukdomen bättre, men inte så mycket sämre heller. Vi spelade bra mot ESADE men de gjorde 0-1 i sista minuterarna. Tråkigt, men ändå inte hela världen. Planen var liten och matcherna bara 2x5 minuter. Andra matchen mötte vi ett lag från Hamburg och vann med 2-0 har jag för mig. Därmed kom vi tvåa i gruppen och skulle spela kvartsfinal dagen efter mot Siena, de vi vann med 11-1 mot i finalen i Barca.

På kvällen kollade vi på stafetten och det här året slapp jag springa utan hejade istället. Väldigt mycket skönare! De kom tvåa i år igen och var besvikna, vilket jag kan förstå eftersom de var några få meter efter vinnarna. Jag tyckte de var duktiga! Kvällen tillbringades på den enda puben i den lilla hålan och det var väldigt trevligt. Jag, Lotta och Ida blev väldigt hungriga framåt natten och gav oss ut på jakt efter en kebab och hittade ett ställe som precis skulle stänga men som var väldigt snälla och fixade käk till oss. De som arrangerar den här turneringen måste ha missat att man behöver riktig mat när man idrottar. Müsli med mjölk och soppa fick vi på fredagen. Räcker inte för mig! Kebaben satt fint.

På lördagen spelade vi tidigare och mötte som sagt Siena. Jag vet inte vad vi pysslar med för på något sätt lyckas de ta ledningen med 2-0. Katastrof. Och de är så sjukt fula. Spelmässigt. De håller i en, drar i armar, tröjor, allting. Och skriker för allt. Man ville bara klappa till dem i ansiktet. I andra halvlek lyckas vi dock vända till 2-2 och spelade riktigt bra. Hade så himla många chanser att avgöra på, men lyckas inte. Straffar. Tre stycken. Jag var nervös men ändå lite taggad. Två sa att de ville ta och jag sa att jag kunde ta om jag fick lägga först. De satte den först. Sedan var det min tur. Jag gick fram, försökte tänka att det var träning och att allt var frid och fröjd. La upp bollen. Hörde signalen. Gick fram och sköt. Pang. Den satt! Jag blev så jävla glad. Jag kände bara yes! Emma räddade. Vi sköt i stolpen. De missade. Vi missade. En avgörande. De satte den. De räddade vår. Och så var den drömmen över. Mot ett jävla skitlag. Satte mig ner och började grina för att jag var så arg. Helt plötsligt kände jag en hand på ryggen. Tittade upp. Så var det tjejerna från ESADE! Skum känsla. Att bli "tröstad" av de man hatat i ett år. Och det är klart att jag förstod att de säger att vi var bättre och att de hellre hade mött oss när vi redan hade åkt ut. Men de var faktiskt schyssta att prata med. När vi inte behövde tävla längre. Men det var riktigt tråkigt att åka ut, speciellt mot ett sämre lag. Jag tror absolut att vi gynnades av längre matcher och större planer i Barca. Längtar redan dit! Då jäklar ska inga larviga italienskor få vinna över oss.

Vi fick vänta riktigt länge på att det skulle komma en buss och hämta upp oss på kvällen och vi insåg att tyskar och organisering inte passar så bra ihop. På kvällen åt vi middag tillsammans allihopa på "restaurante mediterranian". De hade en älg som symbol. Mediterranian, älg... jag vet inte riktigt om den kopplingen är okej alltså. Det var roligt och väldigt spännande när jag utan förvarning skulle improvisera ett tal på engelska (!). Blev inte det vackraste eller mest korrekta kanske, men höll det kort och konsist och utnämnde MVP. Kvällens stora fest hölls i ett badhus där de hade tömt bassängerna och gjort det till ett dansgolv. Mycket intressant! Det var roligt men jag kände att jag inte mådde hundra så jag och Lotta åkte hem först. Var hemma klockan fyra. Tiden gick så sjukt snabbt!

Den sjukaste grejen hände dock på natten där vid sex-snåret. När Madde och Emma kommer hem upptäcker Madde att det ligger en okänd man i hennes sovsäck och sover! Jag och Lotta hade inte märkt någonting, trots att han låg bredvid oss. Frasen "Excuse me, you're lying in my sleeping bag" måste varit en hon aldrig trott hon skulle säga. Han ville inte gå därifrån men efter mycket tjafs och efter att Lotta vaknat med ett ryck och sagt till honom att gå på mitt kommando så gick han och la sig någon annan stans.

Söndagens hemresa var rätt så seg men hem kom man till slut. Det var en rolig resa förutom att vi inte vann och att jag var sjuk. Men alla blev ju i alla fall sjukt taggade inför SM i december!