plato.

I måndags natt vaknar jag vid klockan två av att Melman sitter och flåsar så där som man gör när man inte mår bra. Det visar sig att han har så ont i foten att han tokfryser och inte vet vart han ska ta vägen. Han hade spelat Korpen tidigare på kvällen och fått en riktigt hård spark på foten, men på kvällen var det ju lugnt. Inte längre. Jag byggde en hög av den stora kudden i soffan och saccosäcken, så att han fick upp benet högt. Gav honom en Ipren och en massa klappar. Fy fan vad ont det måste ha gjort, tyckte väldigt synd om min fotbollskille. När något sånt här händer bryr man sig inte om att man får gå upp mitt i natten och greja, ville bara göra det så bra som det gick... Även om det var svårt att göra så mycket. "Fan hjälper inte de här värktabletterna eller!?". Vad ska man svara när det bara gått en minut sedan han tog den? Snart är en väldigt lång tid om man bara vill skrika för att det gör så ont. Det komiska är att jag i söndags tog hem Lars-Tommy från mamma och pappa (mina kryckor, väldigt viktigt att de var personliga när jag skulle spendera flera veckor med dem efter mina häloperationer, så jag döpte dem), och bara för det så kom de till användning. Ödets ironi.

Klockan 05.30 typ ringde hans väckarklocka/mobil och jag gick upp och stängde av den, eftersom den låg på laddning. Melman kunde inte jobba, förståeligt men tråkigt och jobbigt. Själv gick jag upp 06.30, halvtaggad för en 8-17 dag i skolan. Kunde inte låta bli att skratta när jag pratade med min skadade och han sa att han hoppade på kryckorna i regnet och att det hade tagit en kvart att hoppa ner till tåget. Det är inte ens halvvägs till doktorn. Det var inte roligt, det var liksom ett "jag tycker synd om dig och vill skjutsa dig fast jag inte kan"-skratt. Min hjälte. Det var inga ben brutna i alla fall, tur i oturen.

I natt så tänkte jag ändå att jag skulle få sova hela natten eftersom Melmans fot kändes lite bättre. Men det var ju en dum tanke. Klockan två vaknar vi av ett högt pipande. Vi går till köket där ljudet kommer ifrån. På alla klockor ser vi att det varit strömavbrott och det är frysen som alarmerar att temperaturen är -9 istället för -18. Hur får man tyst på den här! var min enda tanke. Lyckades och gick omedelbums till sängen igen.

Klockan halv åtta ringer hemtelfonen. Seriöst. Låt mig sova! Jag skulle upp 08.15 för en gångs skull, men nej. Någon ville inte det. Svarar. Ingen där. Två minuter senare ringer det igen. Det är någon tant som säger att hon behöver värktabletter. Hon hävdar att det är rätt nummer tills jag säger att det är en hemtelefon och inte ett sjukhus. Då gav hon sig. Stackars tant, hoppas hon inte hade så ont.

Melman är duktig, kan gå lite på foten nu. Tror att han ska jobba imorgon. På tal om imorgon så ska jag träffa Malte då. Kul va! Hon är i krokarna några dagar. Förhoppningsvis Annalena också. Och idag var jag på NJoy på riktigt. Efter att ha tänkt på det i ungefär en månad. Ska få provträna ett pass på fredag innan jag bestämmer mig. Jag vill fakitskt komma igång med träningen nu, har varit lite dåligt med det på sistone. 30 minuter kondition och 30 minuter styrka. Om jag kommer ramla ihop i en hög efteråt? Svar ja.