plato.

Om någon magisk man skulle plinga på min dörr och fråga om jag ville få en klubba slagen i huvudet och vakna upp när 2011 börjar, skulle jag tacka ja direkt. För det här året har hittills varit hemskt för så många jag bryr mig om. Som en dominoeffekt. Flera anhöriga har tagits ifrån dem, vissa alldeles för tidigt även om det säkert alltid känns som att det är för tidigt. Jag är så himla rädd att någon i min närhet ska försvinna innan året är slut. Vill inte. Gå inte.

Kärlekar har krossats bland dem man trodde starkast på. Förhoppningar om livet har grusats. Sårat och sårats. Och när man tror att man är på väg upp, så faller nästa. Var är botten? Finns det ens en bott. Det är väldigt svårt att komma uppåt när de man bryr sig om ständigt dras ner under vattenytan, en efter en. Bevisen bara radar upp sig. Bockar och ställer sig sist i kön. Hur räcker man till? Ibland kommer det glimtar av ren och skär glädje, bara för att visa hur det ska vara. Hur det kan vara. Varför stannar vi inte bara tiden och lever där?

Det är tur att vi har varandra. Men nu tycker jag att det är dags för alla att gå uppåt, framåt. Det finns mer för oss där ute. Det kanske är dags för en fet kompensation resten av året så att vi kommer ihåg det här som ett riktigt bra år trots allt? Och då pratar jag om mer än att Spanien vann VM. (Det börjar bli dags nu, Gud. Det är redan augusti.)

Kom, så går vi. Vem vill följa med?