plato.

Denna söndag var sista dagen på jobbet. Och då menar jag inte för att jag ska vara ledig (hm..) i två veckor, utan för alltid. Jag har sagt upp mig! Jag gick in på kontoret, slängde näven i skrivbordet och skrek "I quit!" i ansiktet på chefen. Nej, så gick det ju inte riktigt till. Jag kryddade nog lite grann nu. Det hade varit mycket mer underhållande om det var så det gick till.

Jag funderade redan i våras på hur jag skulle göra i höst. Kom inte fram till något. Ibland undrade jag om det var värt det med tanke på hur mycket jag pluggar, och som av en slump kom jag alltid runt den 25:e fram till att det var det. Men att jobba varannan helg hela helgen, det var för mycket. Kände det då och vet det nu. Och den här terminen när jag jobbat mer än tidigare har jag upptäckt en negativ korrelation mellan mer pengar på kontot och betygen. Kan ju ha statstisk signifikans? Jag kollade också på SL när jag skulle behöva åka om jag börjar sju på lördagar (vilket man typ alltid gör) och jag skulle behöva gå hemifrån halv sex... jag kände bara nej. Tänk om jag någon helg under terminen kunde vara helt ledig? Utan att vare sig plugga eller jobba. Vågar knappt tänka tanken, för den känns så främmande. Men riktigt skön. Ska försöka testa det någon gång.

Sammanfattning av min tid:

Vad jag lärt mig: Eftersom minst tio kunder varje dag frågar var tårtbottnarna finns, vet jag att de ligger vid sista gavlen på vänster sida närmast kassorna. Det ryktet sprider sig uppenbarligen inte tillräckligt fort.

Vad jag missar: Kommer inte längre ha skärsår på underarmarna orsakade av alla kartonger och hyllor så att det ser ut som att jag är självmordsbenägen. Ingen större förlust.

Kommer inte sakna: Alla värdelösa kartonger som går sönder när man ska lyfta upp dem på översta hyllan och låter konservburkarna, eller i värsta fall glasburkarna, regna över en. Har jag kort stubin i vanliga fall har jag ännu kortare med det här, för det känns så onödigt. Kan de som tillverkar dessa lämna kontoret för en dag och komma ut i en riktig butik vore det bra.

Kommer sakna: En del sköna filurer förstås... men mest kommer jag nog sakna thaikiosken som står precis utanför.

Tips till kunder: Om ni råkar ha sönder något, säg till. Jag blir inte arg om ni säger till lite fint (och ni måste inte betala för det), men när man däremot går förbi en gång och ser en trasig syltburk ligga där och simma helt själv... då blir man ju bara trött på mänskligheten.

Det är roligt när: Man får mer ansvar eftersom det betyder att de litar på dig.

Äckligaste varan: Komage på internationella hyllan. Ser ut som inlagd strimlad hjärna. (Folk köper verkligen det. Varför!? För att äta? Återigen, varför?)

Skönaste känsla: Att köra truck!

Lärdom: Att man är chef betyder INTE att man är en ledare. (se där, något från managementkursen var relevant)

Både bra och dåligt: Det är ett väldigt ensamt arbete faktiskt, eftersom man går med sin pall i den gigantiska butiken och plockar. Detta medför att man får väldigt mycket tid att fundera. Ibland är det skönt att gå och filosofera med sig själv, ibland vill man bara göra vad som helst utom att gå själv med sina tankar.

Observation: Om man har haft en dålig dag på jobbet eller är förbannad på någon i familjen är det perfekt att gå till en mataffär och låta butiksbiträdena få ta smällen.

Ofta förekommande händelse: Kunder ropar mitt namn (gärna högt) för att få min uppmärksamhet, och jag blir alltid lika förvånad/rädd/skeptisk innan jag inser att de läste det på min skylt och inte alls har förföljt mig och vet var jag bor.

Konstigaste frestelse: Ibland när jag städar i barnmatsgången blir jag sjukt sugen på barnmat... särskilt efterrätterna. Banan och mango-purén är värd att testa!

Känns både bra och konstigt att jag inte kommer jobba där mer. Har gjort det i ett och ett halvt år nu... många tidiga morgnar har det blivit. Och en del sena kvällar. Fast det känns som att jag har mer att ge än att bara stå och plocka upp varor i en butik. Dags att vända sida!