Den sista kampen mellan kvinnan och mannen.
Jag och Mikiz brukar spela "Kampen mellan kvinna och man" mot Powell, Åkman och Tene plus minus några spelare. Denna gång hade vi förstärkning av Malin också. Tjejerna ska svara på "typiska mansfrågor" och killarna på "typiska tjejfrågor". Vi har aldrig vunnit på riktigt. Vi är överens om att i version 2 så är deras frågor en nivå lättare än våra. Men nu har vi version 3. Den spelades en gång i somras, och vi förlorade. Killarna brukar oftast vara fler men jag ska inte sticka under stolen med att de är riktigt vassa alltså.
För andra gången skulle vi alltså spela version 3. Tjejlaget började riktigt starkt. Vi hade gått i mål med två gubbar av fyra när de hade gått en halv spelplan med första gubben. Powell var på väldigt dåligt humör medan vi strålade. "Nu känner ni hur det brukar vara för oss!" sa vi nöjt.
Det finns en skyddmur som man måste passera för att inte få backa flera steg i slutet av banan. "Du glömde köpa öl till honom när det var fotboll, backa tre steg." (Sjukt mycket fördomar i det här spelet om vad som är manligt och kvinnligt, men det är bara att (försöka) skratta åt det.) Om man svarar fel på den frågan eller hamnar på den efter tredje och sista, så får man ta ett chanskort och backa flera steg. Malin gick ungefär när vi var med sista gubben rätt nära denna mur. Då skulle vi ju bara gå i mål liksom. Killarna låg typ en och en halv gubbe bakom - det var lugnt. Men vad händer. Jag och Mikiz hamnade varenda jävla gång på den där rutan. Helt sinnessjukt. De tog igen och igen. Jag blev mer och mer galen. Kom igen nu! Äntligen skulle vi ju vinna. Vad hände egentligen?
Till slut kom de ifatt oss. Lika. Jag mådde så dåligt. Vi lyckas äntligen svara rätt på den frågan som får oss över muren. De kommer till sin mur. De får en 50/50-fråga och chansar rätt. Mikiz asgarvade medan jag var förtvivlad. Det var så himla orättvist! Båda hade ett steg kvar in i mål. Vi svarar fel på vår jävla militärfråga. De svarar rätt. De vann.
Jag blev helt förtvivlad och började direkt slita ihop det där jävla spelet och säga att jag aldrig mer skulle spela det. Man kan inte ha sådan tur. Det finns liksom inte. Jag var inte så värst arg, jag var mer... chockad. Och nu när jag lugnat mig håller jag fortfarande fast vid det. Om vi inte kunde vinna den här gången kommer vi aldrig kunna vinna. Och just det här spelet är så prestigeladdat så det finns inte... Så hädanefter ska vi spela andra spel.
Jag tror det är bäst för alla.
För andra gången skulle vi alltså spela version 3. Tjejlaget började riktigt starkt. Vi hade gått i mål med två gubbar av fyra när de hade gått en halv spelplan med första gubben. Powell var på väldigt dåligt humör medan vi strålade. "Nu känner ni hur det brukar vara för oss!" sa vi nöjt.
Det finns en skyddmur som man måste passera för att inte få backa flera steg i slutet av banan. "Du glömde köpa öl till honom när det var fotboll, backa tre steg." (Sjukt mycket fördomar i det här spelet om vad som är manligt och kvinnligt, men det är bara att (försöka) skratta åt det.) Om man svarar fel på den frågan eller hamnar på den efter tredje och sista, så får man ta ett chanskort och backa flera steg. Malin gick ungefär när vi var med sista gubben rätt nära denna mur. Då skulle vi ju bara gå i mål liksom. Killarna låg typ en och en halv gubbe bakom - det var lugnt. Men vad händer. Jag och Mikiz hamnade varenda jävla gång på den där rutan. Helt sinnessjukt. De tog igen och igen. Jag blev mer och mer galen. Kom igen nu! Äntligen skulle vi ju vinna. Vad hände egentligen?
Till slut kom de ifatt oss. Lika. Jag mådde så dåligt. Vi lyckas äntligen svara rätt på den frågan som får oss över muren. De kommer till sin mur. De får en 50/50-fråga och chansar rätt. Mikiz asgarvade medan jag var förtvivlad. Det var så himla orättvist! Båda hade ett steg kvar in i mål. Vi svarar fel på vår jävla militärfråga. De svarar rätt. De vann.
Jag blev helt förtvivlad och började direkt slita ihop det där jävla spelet och säga att jag aldrig mer skulle spela det. Man kan inte ha sådan tur. Det finns liksom inte. Jag var inte så värst arg, jag var mer... chockad. Och nu när jag lugnat mig håller jag fortfarande fast vid det. Om vi inte kunde vinna den här gången kommer vi aldrig kunna vinna. Och just det här spelet är så prestigeladdat så det finns inte... Så hädanefter ska vi spela andra spel.
Jag tror det är bäst för alla.
Kommentarer
Trackback
