plato.

I Spanien var det riktigt skönt och roligt. Förutom att jag en morgon fick en hemsk, hemsk sanning kastad i ansiktet på mig, en sanning man inte ens skulle ha önskat sin värsta fiende. 

En vän, två vänner, i en familj har förlorat sin bror och sin son. Jag bara skrek nej, nej, nej rakt ut när jag läste meddelandet. Det kunde bara inte vara sant. Men det var det. Sedan dess har mina tankar varit hos dem varje vaken sekund. Trots att jag aldrig kan förstå den smärta de känner gråter jag för dem, tänker på dem, känner den starka kärlek de ger varandra i denna fantastiskt härliga familj. Jag har läst i deras bloggar, det är knappt att jag klarar det utan att bryta ihop, och de skriver så fint så fint om älskade Linus... jag önskar att det fanns något jag kunde göra för att få honom tillbaka. Det finns så mycket styrka, kärlek och värme hos dem i denna svåra stund att jag bara kan känna beundran. Ni kommer att klara er igenom det här, även om det är det mest orättvisa och hemska som kan hända en familj. Jag ser den kärlek ni ger varandra och kan inte låta bli att känna en oerhörd värme mitt bland alla tårar.

Ia, Martin, Linda och Malin, all kärlek till er!