plato.

Jag och Dr P, eller kanske Lagens Väktare P som hon numera borde kallas, har tänkt länge och mycket på vår klassfest som inte ägt rum än på fyra år. Det skulle vara så fantastiskt, sjukt kul att träffa alla igen! Jag älskade verkligen vår klass och ja... saknar den faktiskt. Big time. Det måste ju varit skolans skönaste klass. Idrottsklassen som festade mest och bäst av alla. Precis som det ska vara. Vad jag minns blev vi Tibblemästare i handboll i varje fall? Jag har en jäkligt ful mössa som är blå och vit-rutig där det står det på vet jag. Det är också rätt roligt att alla, och då menar jag alla som i inklusive oss själva, visste dagen vi sprang ut från skolans smutsgula väggar skrikandes och tokgråtandes (eller det kanske bara var jag?) att om det skulle bli någon klassfest någon gång så skulle det vara jag och Dr P som skulle styra upp det... och så sker just det också. Men det gör mig inget. Det här är ju kul!

Efter att ha snackat om det hela sommaren utan att komma till verkstaden, tog vi med hjälp av lite kinamat nu tag i saken och bestämde en dag. Platsen är given, det finns bara en plats för våra klassfester... och jag hoppas att många kommer! Vad kan vara roligare?? Obs: Tältning är självskrivet.

När jag skulle hitta en fyndig bild till eventet surfade jag in på skolans hemsida för en eventuell lyckoträff och fick en rejäl överraskning. Från och med i höst kommer de att ha fotbollsgymnasium där. Jag blir förstås glad för alla tjejer och killar som kan välja det, men känner ändå suck... kunde ni inte kommit på det lite tidigare? Typ för sju år sedan. (Herregud var det sju år sedan jag började gymnasiet?! Det går visst fort när man har roligt...) Det hade varit bra. Så hade jag inte behövt pendla en och en halv timme enkel väg till Skärholmen varje dag för att gå i samma klass som femton jävligt osköna fotbollskillar. Shit, vad alla måste tyckt jag var malplacerad. En blond liten tjej från norrort bland femton grabbar från Skäris... Börjar nästan skratta när jag tänker på det.

Fast jag ångrar det inte. För det året måste gjort mig starkare, många erfarenheter rikare och om jag inte gått där hade jag kanske inte hamnat i världens bästa klass i tvåan. Allt har en mening. Här kommer lite nostalgi-student-bilder:




Jag var ruskigt glad eftersom det var över och ruskigt ledsen eftersom vår klass inte skulle finnas mer... Resultatet blev den här snygga zebra-looken.






Var jag inte kortast i familjen!? Det var länge sen...