plato.

Den här veckan har jag gästspelat lite på dagis. Roligt som vanligt! De är ju bedårande... oftast. Jag antar att man antingen blir avskräckt eller förtjust när man jobbar på förskola. För mig är det helt klart det senare. Även om jag vet att det ligger långt fram i tiden. När de små precis har vaknat och sitter i mitt knä för att vakna till och är helt nyvakna och gosiga... då vill jag ju aldrig släppa dem. Men så springer de iväg och leker efter en stund helt ovetandes om detta.

Till saken. Min kollegas man kom in för att lämna någonting, och eftersom min mamma också arbetar där presenterade kollegan mig förstås som mammas dotter. "Ja, men det ser man ju verkligen!" sa han då. Imorse var jag och lekte med mina nya barnvaktsbarn så att de inte ska bli helt förskräckta när det kommer en främling och ska vara med dem en hel kväll sedan. Det första jag får höra är hur lik jag är min mamma.

Men vet ni vad? Det stör mig inte. Vi är väl lite gula och har kinesögon liksom. Det är väl snarare beteendet som skrämmer mig. Ni vet när jag säger något och direkt efteråt kände att nu lät jag precis som min mamma. Det är inte roligt, ska jag berätta. Händer inte så ofta men blir lika chockad varje gång. Är det fler som råkar ut för detta?


Den här bilden var den enda jag hittade på mig och mor... han på kanten har jag ingen aning om vem det är. (Förlåt vem det nu än är.) Den är antal år gammal och jag sparade den bara för att vi ser lika illa ut alla tre. Är vi verkligen så lika?