plato.

Jag valde en plats långt bak i bussen för att ett: där sitter de coola och två: för att Mikiz skulle behöva tränga sig bak så långt som möjligt med sin bautaryggsäck. Väl på flygplatsen följde vi order av reiseleiter och köpte de nya smakerna på Marabous chokladkakor, de där lite tjockare. För min del vann kolasåsen mot chokladsåsen. Vi blev lite smått stressade när vi stod i en lång kö och sju minuter kvar till incheckningen för bagaget skulle stänga. Men det löste sig ju men säkert en hel minut i marginal. Flyget gick väldigt smidigt och man hann ju nästan lyfta innan det var dags att landa.

Som tur var, på Östersunds gigantiska flygplats, hade Limpan gjort ett plakat så att vi hittade rätt.



Sedan fick vi åka Röda Faran med diverse turiststopp på vägen. Bland annat tittade vi in i en (vad som visade sig) stängd liten butik. Vi åkte genom Trång men inte förbi Aphuvud. Väl framme fick vi komma hem till Limpan och hennes roomie J, och det var verkligen superfint och mysigt. Snetak, fullt av ljus och älgpasta i en burk så att jag verkligen skulle känna mig hemma. J hade fixat en helt fabulös Tacogratäng som vi avnjöt innan vi äntligen fick träffa den omtalade Björnen! Han var snäll men jag såg på Mikiz att hon var lite rädd att han helt plötsligt skulle återuppstå och försöka ta en tugga av henne...



I affären säger Mikiz "Är det inte du som äter jättemycket ölkorv?" när hon ser 2 för 25 och riktar tydligen frågan till mig. Jag kunde inte göra annat än att skratta. Detta är ännu en illusion, ungefär som Pingvinstångsillusionen. Jag har nog inte köpt en ölkorv på flera år. Men en gång köpte jag en och hade med hem till henne. Därmed slutsatsen att jag äter jättemycket ölkorv. Hm. Vi gick hem och försökte titta på Idol medan vi drack te i kvällskopparna, åt godis och hembakta kakor enligt deadline som var minst lika goda som sina föregångare. Mikiz drog nitlotten och fick platsen med ansvar för antennen. Hon gjorde många tappra och några lyckade försök, men till slut gav vi upp och tittade på Solsidan istället.


Om man höll handen så där fungerade det ibland.

Efter en bättre sovmorgon på lördagen begav vi oss ut på en promenad mot Åre Chokladfabrik. Det var inte en tur för den svaga, kan jag berätta. Det var kanske fem kilometer dit. Vi gick nästan hela sträckan längs E14. På vägen alltså. Kändes halvbra men såg inte direkt något givet alternativ. Det var den eller järnvägen. Ska skriva till Åre Kommun och be dem bygga en gångväg. När vi kom fram var det dock värt mödan. De hade provsmakning på några smaker och man var ju faktiskt tvungen att jämföra sorterna flera gånger för att komma fram till att man inte skulle köpa någon av dem.


Glada flickor med glada färger.





Eftersom E14 inte riktigt erbjöd den naturupplevelse vi tänkt oss visade reiseleiter oss en annan väg tillbaka. Inte för att hon gått den tidigare, men det var förstås på hennes initiativ. Vi gick längs vattnet bland stora stenar. Halt, regnigt, spännande. Vad som blev ännu mer spännande var när Limpan hittade en stege hon bara måste ta hem. Som tur var var det i slutet av resan och eftersom jag var dokumentationsansvarig fick de andra två bära!



Mat och sov-klockan ringde bestämt när vi kom tillbaka. Inte för lunch egentligen, men det var där vi låg i tiden. Det blev älgpasta med tomatsås till. Riktigt gott!



Det känns som att vi åt mat hela tiden. När man tänker tillbaka på det. Limpan berättade i och för sig att Jämtland är Sveriges matlän eller något i den stilen, så då måste man ju ställa upp på det! Till middag gjorde vi risotto och inte en "risotto är alltid risotto" utan en ännu bättre än så. Limpan hade berättat för J att jag "är så himla bra på att sjunga som Pumba" så det var jag ju också tvungen att framföra. Inget jag vanligtvis brukar göra men det finns ju onekligen på ett ljudklipp från länge sedan så då får man väl stå sitt kast antar jag... Vi skulle på pre halloween-fest så gjorde vårt bästa med de resurser vi hade. Med tatueringar, fejkblod och mycket kajal blev det ändå rätt farligt.

  

Jag och Mikiz fick informationen att vi skulle upp till den röda lampan. Den låg sjukt högt upp, men vi är ju i fjällen liksom. Såg några ljus längre ner precis i samma bredd och Mikiz började spåna på hur man skulle ta sig dit. Det var så svart att man inte såg hur vägarna gick. "Det är ju ett höghus förstår du väl!" sa jag. Så här i efterhand förstår jag ju att det var jättedumt och stadsboigt sagt, men just då verkade det logiskt. Såg inget annat sätt vi skulle kunna komma dit. Och det skulle vi ju inte heller. Det låg på ett helt annat berg helt stört högt upp. Men i allt det svarta, hur skulle vi kunna veta?? På förfesten träffade vi Marilyn Monroe, Stjärngossen, Lucia, Vampyren, Robin Hood (och inte Peter Pan) med flera. Det var även han med morgonrocken (?). Alla hade gått in för det, vilket jag förstås älskar. Vi gick ner till CC som det kallades, och de tänker jag förstås på största idrottshallen i gymnasieskolan, men så var det inte riktigt. Det var bra musik och vi dansade tills vi inte orkade mer helt enkelt.





Rutinerade som vi är valde vi ju förstås helgen när det blev vintertid (ta in utemöblerna) och vi fick en hel timme mer med vår vän. En bättre sovmorgon på söndagen också och mitt halsont var som bortblåst. Måste vara luften där uppe? När vi tittade ut genom fönstet såg vi också att det var strålande solsken och vi skyndade oss lite lagom ut. Vi tog en prommis och en tur på byn, inte stan.

  







Vi blev rätt hungriga av allt strosande så därför smockade vi till med en brunch på Åre Bageri. Den var helt sagolik och det var så himla skönt att bara sitta och äta och prata länge. Hur ska man veta att de stängde fyra om man tjugo i fem inte fått en hint utan bara går och då märker att det är låst?


Man skulle kunna tro att det är mat för ett helt fotbollslag men nej... det är bara vi.

Som sista projekt innan vi skulle åka hem tog vi en promenad upp på höjderna igen och det var hur mysigt som helst. Sådan där utsikt över sjön som gör mig helt förtrollad, får mig att nästan tappa andan... helt fantastiskt fint var det. Det var för mörkt för att ta bilder och det går egentligen inte att fånga den där känslan på bild. Måste upplevas! Måste komma tillbaka.

För att vår vän inte skulle glömma oss fick hon den här inflyttningspresenten. Hon hatar den, och det älskar vi. Men hon har lovat att sova i den.



Och sedan så var timmen slagen och vi var tvungna att bege oss till nattåget. En fantastiskt härlig, rolig och mysig helg. Hej då kompis, jag saknar dig redan! Vi kommer tillbaka när det är snö så vi kan åka skidor, dricka Oboy Daim Limited Edition i backen, basta i Saunaland och titta på belysningen på stegen.