plato.

Jag och Arvid har upptäckt ett litet, onödigt, fantastiskt dumt och idiotiskt och klantigt slarvfel i vårt projekt som dessvärre får enorma konsekvenser. Med stor sannolikhet så stora att vi får underkänt. Vi blev helt knäckta när vi upptäckte det. Jag blev så fruktansvärt arg och kunde inte för allt i världen förstå hur vi kunnat missa detta. Eftersom jag vet att min kompanjon är ytterst obekväm när det börjar svalla känslor i dess olika slag (ej härdad trots att han hänger med tre tjejer dag ut och dag in, nästan en bedrift) gick jag in på toan vid datasalarna, slog handen så hårt jag kunde i väggen och grät. Det gör jag alltid när jag blir så där riktigt förbannad. Gråter.

Vi försökte göra klart vår opponering på ett annat arbete, men vi var ju helt out of track. Det kändes typ som att man dött på insidan. När vi var klara gick vi ner till skolan för att göra lite andra uppgifter. Var tvungen att avreagera mig lite mer, så gick först iväg igen och ringde till stackars Lisen och blev ännu mer arg och grät ännu mer. Samtidigt blev jag lite rädd för mig själv. Det är ju helt sjukt att man reagerar så här starkt på ett jävla projekt. Usch. Blev lite arg för det också och grät lite till, men började sedan skratta åt eländet istället. Det är inte det som är viktigt i livet! Det vet jag ju. Det är bara det att vi lagt ner vår själ och så mycket tid på det här att jag inte kan smälta att vi sköt oss själva i foten på det här sättet. Känns så orättvist fast vi bara har oss själva att skylla.

Nu är jag inte så arg längre. Nu är jag mest ledsen. Jag tycker verkligen att det här förtjänade ett bättre öde. Vi hade kunnat göra det så himla mycket sämre och fått samma utfall.

Jag tror att jag skulle behöva en sådan där japankram (som sumobrottare ger).