plato.

Imorgon bitti är första seminariet i redofin. De har sagt att de kommer välja ut någon som ska gå fram till tavlan och gå igenom uppgiften inför alla, på engelska förstås. Kul. Då vill man vara förberedd, och gärna ha gjort rätt också. Fast det kan man ju tyvärr inte veta i förväg. Idag hade vi föreläsning i Mergers & Acquisitions och vi hade planerat att göra seminarieuppgiften efter det. Jag hade räknat med att det skulle ta minst hela kvällen och kanske även en frustrerad del av natten. Föreläsningen kändes väldigt basic och nästan lite mysig. (Fick lite flashbacks till förra föreläsningen där jag i pausen sa att det var jättekul, och Arvid drog mig ner till jorden igen genom kommentaren "det är för att han gått igenom sådant vi ska kunna i en timme." Jaha.)

Uppgiften gick på 25 minuter utan mer komplikationer än att Arvid skrev av en siffra fel och förstörde vår balans en stund. När vi var klara stirrade vi rätt länge efter hakar. Sanna slängde pennan irriterat i blocket trodde jag, men hon förklarade att det var för att hon var glad. Efter det demonstrerade hon några pennslängningar så att jag skulle lära mig höra skillnad. Gjorde det till slut faktiskt.

Det konstiga är att det inte kändes bra efteråt. Det kändes som att vi förberett oss på ett marathon, och så fick vi inte springa. Är det så här lätt? Varför är folk helt knäckta över den här kursen? Jo, för att det svåra inte har börjat än. Därför känns det inte bra. Då kan man ju fråga sig varför de slösat en femtedel av kursen på lätta saker?

Just nu vill jag bara ha en bitchslap i ansiktet så man kommer igång med det helvete man vet väntar bakom knuten.