plato.

Gick nervöst mot Folkuniversitets lokaler. Kom upp och hittade direkt en liten kille med gitarr. Han var kanske femton. Hans mamma och syrra var med som chaufför/mentalt stöd. Jag började snacka med mamman och man märkte att han tyckte det var PINSAMT! Jag kände mig inte alls lika nervös längre, vet inte om det var tryggheten hos någon annans mamma eller att jag hade hittat rätt som gjorde att jag kände mig lugn. Hans syrra sa att hon skulle vilja ha en rosa gitarr och mamman sa att det har han Boberg. Robert Broberg? frågade/rättade jag. Sedan började hon fundera på vad var det den där låten hette som han sjöng, om båtar... då valde den försynta grabben att öppna munnen. Och sa:
"Jag vet! Det var väl den där 'Båten Anna'?"
Jag höll ju på att brista ut i världens skratt och fråga om han verkligen hade missat att hon inte var en båt och att Robert Brobergs och Basshunters musik kanske inte är så lika. Men det kunde jag ju inte göra. Det hade ju varit okänsligt. Han hade kanske börjat gråta, lilla parveln. Så knep bara ihop munnen så hårt jag kunde och nickade lite eftertänksamt.

De andra i gruppen: lillkisen, en tjej som uppskattningsvis går på gymnasiet, en man i 35-årsåldern, två tjejer 20+ och en okänd som inte var där. Och så lilla jag förstås.

Efter ett tag kom läraren förbistövlande och av alla möjliga bilder jag haft av honom hade denna inte dykt upp på min näthinna. Han verkade väldigt speciell. Funderade en stund om han var blind, och tänkte att då får vi bara köra allt på gehör, spännande! Men det var han inte, såg nog bara lite dåligt. Och det gör ju faktiskt inget. Tror faktiskt att han kan vara en riktigt bra lärare. (OBS ej ironi fast det kan verka så om man fortsätter läsa.) Vi fick först lära oss hur man sitter på stolen när man spelar gitarr. Ändå bröt lillkisen direkt mot det och satt med ena benet över det andra. Fy fy. Vi gjorde lite olika fingerstyrkeövningar och nu vet jag hur det känns att få mjölksyra i lillfingret. Stretching. Sedan var det dags för stämning. Jag vet att det kan verka som att jag har hakat upp mig på det, men det är bara för att om den inte är stämd är det svårt att fortsätta för då låter det ju så illa att man inte ens själv står ut med det. Eftersom det var första gången sa han att han kunde stämma allas. Langade fram första, och på typ fem sekunder var han klar. Nästa. Och nästa. Asgrym! Sådär snabbt vill jag också kunna stämma min. Bara vrida lite och så låter det superbt.

Det musikaliska blev inte så mycket att skryta med. Lärde oss tre ackord, varav jag redan kunde två. Em, D och A7. Avancerade grejer ska ni veta! Haha. Tydligen kan man spela Idas sommarvisa med dem. Fick även testa det ackord som är svårast att nå till. Fiss Moll 9 minus 13 eller vad det nu hette. Det var helt stört. Nådde inte fast jag spretade allt jag kunde. Han sa att man typ aldrig använder det. Tuvr.

Läxa till nästa vecka: Fixa plektrum. Vilken färg är bäst då? Längtar redan till lite mer att bita i!