plato.

Det finns en fördel med att skriva uppsats med en pappa. Som idag när vi gick ut från vårt sista handledningstillfälle och jag typ ville gråta. Då gav han mig en kram och sa att det kommer gå bra. Jag trodde honom direkt. Eftersom han bara är 25 så tror jag att det måste vara den här grejen med att han är pappa. Han vet hur man ska göra om någon är lite ynklig eller ledsen. Perfekt för en sådan som jag som alltid får någon form av kris i tentaperioder eller möjligtvis när deadline för kandidatuppsatsen börjar krypa allt närmare.

Jag tror också att vår uppsats kommer bli bra. Eller jag vet det. För det har vi bestämt. Det är bara det att vår insikt om att det bara är en månad kvar till inlämning har kommit, och den ger inte ett lugnande intryck. Börjar känna igen stress och panik-syndromen även om de bara är light än så länge. Handledningen var bra men lite tung ändå. Det finns mycket kvar att göra på den tiden som är kvar. Idag kände jag lite för att bryta ihop och sedan gå vidare, resa mig upp ur askan och köra på starkt. Kom dock aldrig till brytpunkten utan blev räddad på vägen.

Det här grejar ju vi!

Pain is temporary - glory lasts forever.