plato.

Jag har inte fått solsting eller någon annan knäpp som gör att jag går och längtar till kyla och mörker. Utan anledningen till att jag vet det är att min mamma idag påpekade att det är 142 dagar kvar till vi åker till Thailand (inte för att hon räknar!) och eftersom jag vet att vi åker dagen före dopparedagen kan jag således veta att det är 143 dagar till julafton. 143 dagar tills jag ligger på en strand i min nyinköpta mönstrade rosa bikini, som i teorin skulle matcha tveklöst till mina rosa löparskor, och håller en ananasshake i handen. 143 dagar tills det största problemet är vilken skönlitterär bok jag skall börja med och vilken liten resebyrå längs vägkanterna som skall få ta mig och min familj ut på den första fisketuren. 143 dagar tills jag låter mamma lösa in drinkbiljetten jag gav henne i 50-årspresent (kan bara lösas in på en strand i Thailand), vilket för övrigt är anledningen till resan. Att fina mamma fyllde 50 och hennes största önskan var att vi skulle åka på en resa tillsammans med familjen. Inte mig emot. Jag trodde jag skulle behöva bearbeta pappa ordentligt eftersom han inte brukar vara så resesugen men han var rätt så med på noterna. Duktig pappa. Vi har bara varit på en riktig solsemester utomlands förut tillsammans (Gran Canaria när jag gick i sjuan) så det ska ju bli helt fantastiskt roligt och härligt!

Men jag tänker inte börja räkna än. Inte nu när jag faktiskt kan gå ut i min rosa nyinköpta bikini och njuta av solen i detta avlånga land. Fast jag kan inte förneka att jag hade en viss resa i åtanke när jag köpte den...


Det här vore helt ok att uppleva igen...


...eller det här...