Nämen hörrni... ska vi inte hoppa av och spela WoW istället?
"Jag har svårt att tänka mig en mer bärkraftig merit än att lyckosamt ha skött ett gille i 'World of Warcraft' eller något av de rollspel som finns att välja på. Jag skulle nog vilja påstå att det slår högre än tusen studieår på Handelshögskolan."
Jonas Thente, artikel i DN 29/8 2010
Tillåt mig att bli fundersam! Jag säger inte att man kan lära sig praktiskt ledarskap, och allt sådant där fint som man läser forskningsartiklar om, i skolan. Fokus läggs på hur det skall fungera och det är inte förrän man är ute i fria landskap som man får ta sig an utmaningen att komma dit. Mycket händer i arbetslivet när man får praktisera det man lärt sig på den där högskolan som folk älskar att hata. (Tills de själva kommer in.) Men HALLÅ! I artikeln står det om att hon som var gillesledaren hade ett förhållande med den spanska ekonomichefen utan att de träffats annat än i spelet. Hur friskt låter det? Vem är det som inte lever i verkligheten? Det är en helt annan sak att leda människor i en grupp när det sociala samspelet måste fungera mer än att man skriver några rader på en datorskärm. Att stå inför människor och argumentera för någonting. Inte bara kunna utrycka sig i skrift utan i kroppsspråk, kunna hantera nervössvettningar samtidigt som man skall leverera en presentation på ett annat språk än modersmålet. Hantera konflikter. Det är ingen nyhet att de som sitter framför en datorskärm största delen av sina vakna timmar tappar mycket av det sociala som man annars får genom att fysiskt träffa andra människor.
Jag måste också medge att jag blir extra skeptisk för att jag har sett personer som står mig nära ätas upp av datorspelens värld. Jag hatar den. Den blir som en drog för vissa. Beroendeframkallande. Och för vad? Vad får man? Sitta ensam på sitt mörka rum. De tas liksom iväg från en. Jag tycker det är obehagligt. Att något virtuellt kan få en att prioritera bort familj och vänner och sådant som tidigare var viktigt. Det kan jag inte riktigt förstå för allt i världen. Jag skulle alltid föredra att träffa en vän fysiskt framför att sitta och uggla framför en dator och chatta på avstånd. Även om vi skulle skjuta ner monster tillsammans. Vi kan väl köra paintball i sådan fall? Eller snöbollskrig?
Och det borde finnas någon anledning till att Handelshögskolan har flest antal förstahandssökande och att dessa inte väljer att sätta sig framför datorn och satsar på att bli gillesledare i World of Warcraft istället.
Jonas Thente, artikel i DN 29/8 2010
Tillåt mig att bli fundersam! Jag säger inte att man kan lära sig praktiskt ledarskap, och allt sådant där fint som man läser forskningsartiklar om, i skolan. Fokus läggs på hur det skall fungera och det är inte förrän man är ute i fria landskap som man får ta sig an utmaningen att komma dit. Mycket händer i arbetslivet när man får praktisera det man lärt sig på den där högskolan som folk älskar att hata. (Tills de själva kommer in.) Men HALLÅ! I artikeln står det om att hon som var gillesledaren hade ett förhållande med den spanska ekonomichefen utan att de träffats annat än i spelet. Hur friskt låter det? Vem är det som inte lever i verkligheten? Det är en helt annan sak att leda människor i en grupp när det sociala samspelet måste fungera mer än att man skriver några rader på en datorskärm. Att stå inför människor och argumentera för någonting. Inte bara kunna utrycka sig i skrift utan i kroppsspråk, kunna hantera nervössvettningar samtidigt som man skall leverera en presentation på ett annat språk än modersmålet. Hantera konflikter. Det är ingen nyhet att de som sitter framför en datorskärm största delen av sina vakna timmar tappar mycket av det sociala som man annars får genom att fysiskt träffa andra människor.
Jag måste också medge att jag blir extra skeptisk för att jag har sett personer som står mig nära ätas upp av datorspelens värld. Jag hatar den. Den blir som en drog för vissa. Beroendeframkallande. Och för vad? Vad får man? Sitta ensam på sitt mörka rum. De tas liksom iväg från en. Jag tycker det är obehagligt. Att något virtuellt kan få en att prioritera bort familj och vänner och sådant som tidigare var viktigt. Det kan jag inte riktigt förstå för allt i världen. Jag skulle alltid föredra att träffa en vän fysiskt framför att sitta och uggla framför en dator och chatta på avstånd. Även om vi skulle skjuta ner monster tillsammans. Vi kan väl köra paintball i sådan fall? Eller snöbollskrig?
Och det borde finnas någon anledning till att Handelshögskolan har flest antal förstahandssökande och att dessa inte väljer att sätta sig framför datorn och satsar på att bli gillesledare i World of Warcraft istället.
Kommentarer
Trackback
