plato.

Söndag kväll var lika med skifte hemma hos oss med vår och nya IdU-styrelsen. Force var (över)taggad och hade planerat en massa lekar och frågesport. Rune skulle fixa käket. Bara det är ju mycket spännande! Tänk vad mycket roligt de har framför sig. De små nya, oskyldiga, förväntansfulla. Och mycket jobb också. Roliga saker (som Småttingbrännbollen, turneringarna, Prova-på veckan) och mindre roliga saker (städa utskottet oavsett vem som skitat ner) (HOST Nobel Nightcap). Jag hoppas att de får en mer sammansvetsad styrelse än vi haft. Halva vår styrelse har varit engagerad, andra halvan not so much. Utan att gå in på det närmare kan jag bara konstatera att om Kåren ska träna ledarskap och ibland sätta en i förjävliga situationer, är det en riktigt smart mockapär. För visst sätts man på prov.

Men vad händer. Jag börjar må sämre igen. Så pass dåligt att det inte alls känns lockande med ett glatt skifte. Inte sugen på varken fest eller lekar. Och inte kan jag ju ligga i mitt rum som en trött sill när de andra har party utanför min dörr. Verkligen precis utanför dörren. Jag blev verkligen ledsen och besviken att missa det här också. Det räckte med årsfesten. Jag och Roomie började fundera på om det är någon förbannelse som hamnat i min kropp som går ur vid tolvslaget mellan 28:e och 1:a. Vid det riktiga skiftet. Den som lever får se. Jag blev arg för att jag tyckte det var fruktansvärt orättvist att jag som verkligen gått in för IdU det här året ska behöva missa finalen. Men så är det ibland. Jag tog mitt pick och pack och drog hem till päronen.

Några timmar kvar som Vice. Vad händer sedan? I livet efter IdU-styrelsen.