plato.

Jag tror jag vet vad det är för sur människa som har bankat i väggen några gånger när jag pratat lite för högt i mitt rum. Man får tydligen inte prata i sin egen lägenhet. Eller det vet ju inte jag. Men man får tydligen inte prata i sin kompis lägenhet som man hyr in sig i. Det vet jag. Jag har i och för sig ingen aning om de bankat när vi spelat hög musik, vilket sker i princip dagligen, för då har banken antagligen inte överröstat musiken. Men tror inte det. För högtalarna står i Roomies rum och där har vi aldrig hört några ilskna knackningar oavsett tid på dygnet.

Eftersom jag legat sjuk hemma nu i två dagar har jag fått en uppfattning om vilka det är som bor där på andra sidan väggen. Då de hör till en annan trappuppgång vet jag inte alls vilka de är. Men igår morse när jag vaknade vid sju med lagom feber och magkramp hör jag en kärring skrika på småländska. Med ett sådant där gurgel. Fast argt liksom. Inte direkt något man vill vakna upp till. Faktiskt värre än när mamma brukade komma in i mitt rum, dra upp rullgardinen och sjunga "God morgon, god morgon...". Det låter kanske gulligt och mysigt, men det var det inte. Det var hemskt. Och det var det här med.

Sedan var de kvar på dagen också och hon gormade. Hörde inte riktigt vad de sa, men verkar som att de håller på att bygga om någonting. Samma visa idag på förmiddagen. Hamra lite, gnälla lite på någon stackars man som bara gör som hon säger. Och ikväll. Borra lite, gorma lite. Den där kvinnan börjar gå mig på nerverna. Snart får jag också lust att banka mitt hårdaste i väggen och skrika HÅLL KÄFTEN NU, JAG FÖRSÖKER BLI FRISK HÄR PÅ ANDRA SIDAN!! För om jag skriker högt och liksom lägger läpparna mot väggens vita färg samtidigt så kommer de att höra varenda ord.

Men jag vill inte direkt sjunka till deras nivå. Så jag avvaktar. Lovar ingenting, men avvaktar.