Nivå två!?
Första danslektionen på... tre år. Första hiphoplektionen på... fem år?
Jag kom dit. Kände mig lite som de där man kollade lite fundersamt på när man själv var 15 år. (Jag höll på att skriva 15 år och vig, men sedan kom jag på att jag inte var särskilt vig då heller eftersom jag alltid kombinerat med fotboll... fast det var ju hästlängder bättre smidighet än nu, så det kanske är relativt?) Min gamla hiphoplärare Jonas satt i receptionen och eftersom jag antar att han känner igen mig då vi hade ganska många egna hiphoplektioner under min klena breakingkarriär när ingen annan dök upp på lektionen, sa jag hej. Jag berättade att jag var lite nervös eftersom jag inte dansat på länge. "Och så har du anmält dig till nivå två!" sa han. Ja? Nivå 1 var ju nybörjare. Då bad han mig att gå och kolla in i salen där nivå 1 höll på just nu och se vilken nivå det var på. Nervositeten steg. Annars får jag väl bara byta grupp, sa jag lite lätt medan paniken steg inombords. Som ni vet gillar jag inte att vara dålig på saker. Särskilt inte om de andra är bättre. Kikade in. Riktigt bra nivå för att vara den lägsta, men såg ändå ut som att jag skulle kunna ta koreografin direkt. Jag har ju för fan dansat i 16 år, inte kan jag väl hamna i nybörjargruppen då?!
Det kanske borde ha ringt en varningsklocka när man på schemat ser att det är Sportlovsuppehåll vecka nio. Kan man tycka. Men det var inte förrän jag stod där längst bak i danssalen (längst bak! jag har aldrig någonsin stått längst bak i en danssal förut!! förstår ni hur mycket Jonas skrämt mig...) som jag förstod. Jag var längst i salen. Mycket tjejer, en del killar. De har typ inte ens kommit in i puberteten än. Men duktiga var de. Och lärarna, Mario och Joe, var helt suveräna. Det värsta med att stå längst bak är att man inte ser ordentligt vad läraren gör, vilket gör det ännu svårare. Tempot var högt och stegen rätt komplicerade. Hängde på helt okej, men inte riktigt som jag är van vid att göra. Vilket inte är så konstigt, det tar nog ett tag för huvudet att komma in i att ta in koreografin snabbt. Lite chockartat blev det, men roligt också!
Djävlaranamma väcktes förstås, så jag gick hem, satte på mina blå Nikeskor och tränade framför Roomies stora spegelvägg. Det tar sig.
Jag kom dit. Kände mig lite som de där man kollade lite fundersamt på när man själv var 15 år. (Jag höll på att skriva 15 år och vig, men sedan kom jag på att jag inte var särskilt vig då heller eftersom jag alltid kombinerat med fotboll... fast det var ju hästlängder bättre smidighet än nu, så det kanske är relativt?) Min gamla hiphoplärare Jonas satt i receptionen och eftersom jag antar att han känner igen mig då vi hade ganska många egna hiphoplektioner under min klena breakingkarriär när ingen annan dök upp på lektionen, sa jag hej. Jag berättade att jag var lite nervös eftersom jag inte dansat på länge. "Och så har du anmält dig till nivå två!" sa han. Ja? Nivå 1 var ju nybörjare. Då bad han mig att gå och kolla in i salen där nivå 1 höll på just nu och se vilken nivå det var på. Nervositeten steg. Annars får jag väl bara byta grupp, sa jag lite lätt medan paniken steg inombords. Som ni vet gillar jag inte att vara dålig på saker. Särskilt inte om de andra är bättre. Kikade in. Riktigt bra nivå för att vara den lägsta, men såg ändå ut som att jag skulle kunna ta koreografin direkt. Jag har ju för fan dansat i 16 år, inte kan jag väl hamna i nybörjargruppen då?!
Det kanske borde ha ringt en varningsklocka när man på schemat ser att det är Sportlovsuppehåll vecka nio. Kan man tycka. Men det var inte förrän jag stod där längst bak i danssalen (längst bak! jag har aldrig någonsin stått längst bak i en danssal förut!! förstår ni hur mycket Jonas skrämt mig...) som jag förstod. Jag var längst i salen. Mycket tjejer, en del killar. De har typ inte ens kommit in i puberteten än. Men duktiga var de. Och lärarna, Mario och Joe, var helt suveräna. Det värsta med att stå längst bak är att man inte ser ordentligt vad läraren gör, vilket gör det ännu svårare. Tempot var högt och stegen rätt komplicerade. Hängde på helt okej, men inte riktigt som jag är van vid att göra. Vilket inte är så konstigt, det tar nog ett tag för huvudet att komma in i att ta in koreografin snabbt. Lite chockartat blev det, men roligt också!
Djävlaranamma väcktes förstås, så jag gick hem, satte på mina blå Nikeskor och tränade framför Roomies stora spegelvägg. Det tar sig.
Kommentarer
Trackback
