En modig bror.
En av mina lillebröder, den äldre varianten, har fått för sig att han ska börja träna. Kul! tänker jag eftersom det inte varit så mycket aktivitet på de där grabbarna sedan de slutade på fotboll för cirka... hundra år sedan. Då kanske vi kan träna tillsammans?
Så kom jag på det. Han kan ju komma och provträna med Löpargruppen! Den är till för alla och perfekt om man vill komma igång. Och roligt har vi också! Så jag föreslog att han skulle komma ner på måndagen. Och han gick med på det. Man såg direkt att vi hörde ihop på något sätt - båda hade svarta Frejtröjor och initialerna SL på. Jag är numera ledare för grupp fyra, den över nybörjargruppen, och jag tänkte att det var roligast för honom om han var med i min grupp. I efterhand kanske det var dumt... men det var en fin tanke.
Kommentaren: "Jag har inte tränat sedan den här tröjan var stor som ett tält för mig" säger rätt mycket, när tröjan var lite kort i rocken nu. Var det i åttan? Något sådant. Lillebror har alltid varit väldigt spänstig och snabb, så jag var lite orolig innan passet att han skulle orka mer än jag trots att han inte tränat på många år. Att han fick en helt fantastisk gen som gjorde att han kan vara i full shape utan att träna. Det vore nämligen lite jobbigt för storasyster som garanterat inte besitter en sådan gen. Vi var rätt många i min grupp, tio-femton stycken, vilket var kul. Jag tycker det är rätt svårt att veta vilket tempo jag ska hålla, så kan hända att jag drog på lite väl hårt i början. (Med tanke på hur slut jag var de sista intervallerna.) Bror kämpade som en tok tills han fick kramp i vaderna i slutet. Eller han fortsatte kämpa, men det är inte så lätt när benen lägger av.
Jag är i varje fall väldigt stolt och glad att han kom ner, det var modigt gjort! Ledsen att jag körde slut på honom redan innan passet var klart, men det var faktiskt inte planerat. Kan hända att det skrämde bort honom men jag ska jobba på att få honom att komma tillbaka, i nybörjargruppen till att börja med. Jag tror att det är bra att ha en tid att passa liksom, så att man känner lite större press än bara från sig själv att komma ut. Annars är det väldigt lätt att låta bli innan man kommer igång och tycker det är roligt att träna. För det kommer säkert vara tufft i början innan det släpper.
Pain is temporary - glory lasts forever.
Bamsekram från Syrrpan
Så kom jag på det. Han kan ju komma och provträna med Löpargruppen! Den är till för alla och perfekt om man vill komma igång. Och roligt har vi också! Så jag föreslog att han skulle komma ner på måndagen. Och han gick med på det. Man såg direkt att vi hörde ihop på något sätt - båda hade svarta Frejtröjor och initialerna SL på. Jag är numera ledare för grupp fyra, den över nybörjargruppen, och jag tänkte att det var roligast för honom om han var med i min grupp. I efterhand kanske det var dumt... men det var en fin tanke.
Kommentaren: "Jag har inte tränat sedan den här tröjan var stor som ett tält för mig" säger rätt mycket, när tröjan var lite kort i rocken nu. Var det i åttan? Något sådant. Lillebror har alltid varit väldigt spänstig och snabb, så jag var lite orolig innan passet att han skulle orka mer än jag trots att han inte tränat på många år. Att han fick en helt fantastisk gen som gjorde att han kan vara i full shape utan att träna. Det vore nämligen lite jobbigt för storasyster som garanterat inte besitter en sådan gen. Vi var rätt många i min grupp, tio-femton stycken, vilket var kul. Jag tycker det är rätt svårt att veta vilket tempo jag ska hålla, så kan hända att jag drog på lite väl hårt i början. (Med tanke på hur slut jag var de sista intervallerna.) Bror kämpade som en tok tills han fick kramp i vaderna i slutet. Eller han fortsatte kämpa, men det är inte så lätt när benen lägger av.
Jag är i varje fall väldigt stolt och glad att han kom ner, det var modigt gjort! Ledsen att jag körde slut på honom redan innan passet var klart, men det var faktiskt inte planerat. Kan hända att det skrämde bort honom men jag ska jobba på att få honom att komma tillbaka, i nybörjargruppen till att börja med. Jag tror att det är bra att ha en tid att passa liksom, så att man känner lite större press än bara från sig själv att komma ut. Annars är det väldigt lätt att låta bli innan man kommer igång och tycker det är roligt att träna. För det kommer säkert vara tufft i början innan det släpper.
Pain is temporary - glory lasts forever.
Bamsekram från Syrrpan
Kommentarer
Postat av: den äldre varianten
Satt också och höll tummarna på någon "supergen" men visste att den inte existerade då jag knappt orka springa så värst långt även NÄR jag tränade. Men jag körde så hårt jag kunde iaf, trots att jag inte orkade med allt. Får väl vara nöjd med det antar jag :) Tänker springa lite själv nu, börja "pressa" och tänka på vad man äter/ska äta framöver.
Tack för lite inspiration syrrpan! <3
Trackback
