plato.

Ett dygn har aldrig varit kortare. Kanske före någon riktigt tung deadline eller svår tenta (631?), men annars tycker jag att tiden har störtat iväg på sistone. Jag kan inte förstå att det är fredag imorgon. Det var nyss söndag kväll och jag satt på min fjärde båttur inom en vecka.

Hela veckan har jag legat efter i sömn och inte haft vett eller lust att ta igen det. Eller lust att sova har jag haft, men mest de timmar när jag inte kan det. Typ mellan 6.00 och 18.00. Jag tycker det är jätteroligt på jobbet så det är inte därför, men det är mest då man märker att man är trött. När siffrorna ska stämma och man måste vara lite klipsk. Men sedan när man slutar. Det finns ju så mycket roligt att göra när det är sommar och ljust och man faktiskt har fritid eftersom man bara jobbar heltid och är ledig när man hittar ut genom rätt glasdörr. Fast så är ju klockan rätt sen och tiden bara kutar iväg. Bestämma vad jag ska äta till middag, laga middag, träna, kolla fotbolls-VM, tvätta (jag sov iofs mellan maskinerna), träffa alla underbara vänner, vara kassatjej som det kallades en sen timme på Gotland, äta glass, drömma om när jag ska baka jordgubbs- och rabarberpaj... Mycket ska hinnas med.

När den som skapade dygnet, låt oss för enkelhetens skull säga Gud, gjorde det - varför tänkte denne inte på att det skulle vara så pass många timmar att man skulle hinna sova också? Det skulle uppskattas om detta skulle kunna korrigeras. Dygnet skulle kunna vara längre på sommaren och kortare på vintern, om det nu måste gå jämnt ut. Det är ändå så det känns. Och vem vill inte gå på känsla genom livet?

Det vill jag.