Och den otrösterliga pojken sken upp.
Så äntligen fick jag en belöning för kassörslitet - tre biljetter till DN-galan! Tog med mig pappa och min friidrottande kusin på 13 år. Jag hade aldrig varit på någon friidrottstävling live förut (med undantag för när jag själv var med i Skol DM, vilket i sig är något av ett skämt och en rätt rolig historia), men älskar ju att se det på TV så var väldigt taggad. Till på köpet skulle Nisse springa 100 m i en förtävling och det ville jag ju förstås inte missa. Hann faktiskt bli riktigt nervös innan. Trots motvind gjorde han ett bra lopp och ja vad ska man säga... det är ju över på 11.29 sekunder. Inte som en fotbollsmatch direkt där man kan ta igen om man missar början. Pappa hade med kikare också så såg ordentligt fast vi satt på andra långsidan.
Det kom en gubbe med runda glasögon och en ofantligt ful hawaiiskjorta och anklagade mig för att ha snott hans program som minsann låg på bänken bredvid oss förut. Nej det är det inte, sa jag så bestämt jag kunde eftersom jag visste att pappa hade köpt det precis, men han gav sig inte. Han visste att jag hade snott det. Gick väldigt surt därifrån. Idiot. Kom senare tillbaka och tjafsade om sin plats med några andra, och det visade sig att det var han som satt fel. Såklart. Sa jag att han var en idiot?
Vilka såg vi? Börje Salming, Eric Grönwall, Dolph Lundgren... och en del friidrottare också. Isinbajeva, Thorkildsen, Wissman, Bengtsson, Oliver och förstås Bolt var ju några favoriter. Och Robert Kronberg höll något tal om att han nu skulle sluta. Håller han ens på längre? Tydligen. 8,54 i herrlängd och 15,06 i damernas tresteg var riktigt kul att se också! Och några fantastiska sprintlopp som jag inte kommer ihåg namn eller tider på.
Bolt.
Isinbajeva.
Vilka såg vi inte? Northug och Hellner skulle ha duell på rullskidor, men det såg vi inte röken av och ingen kommentar om det heller. Trist. Hade sett fram emot den fighten.
Nisse joinade oss på läktaren efter ett tag och han pekade då ut Jocke som var korgbärare i vita piratbyxor. Tyckte bara det var värt att nämnas.
Sedan hände en hjärteskärande sak. Efter att Bolt sprungit i mål på lite över 20 sekunder sprang han runt och skrev lite autografer. Bosses kids fick låna en penna av mig jag hade i väskan. Barnen hängde över räcket nere vid banorna. Helt plötsligt hör jag dock ett helt bottenlöst gråt. En liten kille sitter i pappas knä och är helt otrösterlig. Alla hade fått Bolts autograf utom han. Det fanns inga ord i världen som verkade kunna trösta honom. Alla utom han. Fick Bolts autograf. Jag fick ont i hjärtat när jag såg hur ledsen han var. Men vad skulle man göra? Jag föreslog att Nisse skulle gå fram och säga att han också springer 100 meter och att han kunde få hans autograf, men trodde inte rikigt det skulle funka. Då kommer Bosses kids och lämnar tillbaka min penna. H&M-pennan. "Har han skrivit med den här?!" frågar jag lite halvt lyriskt och får ja som svar. Coolt! Jag håller i samma penna som Bolt! Nu kan jag aldrig mer tvätta händerna! Då kom jag på det. Klart att jag skulle fråga om den tokgråtande lilla pojken ville ha pennan som Bolt hållit i. Avvägde om det skulle göra saken bättre eller sämre, men chansade på det första. Jag gick fram till honom och pappan.
Jag: "Hej! Han har skrivit med den här pennan. Vill du ha den?"
Lite blyg, men han sken upp. Han slutade gråta direkt och började le. Lite försiktigt, som att det inte riktigt kunde vara sant. Jag försäkrade pappan och killen om att det var klart att han skulle ha den, och de tackade. Flera gånger. Han blev så glad, så glad. Och pappan om möjligt ännu gladare. Eller lättad kanske snarare var hans status. Men det var så skön känsla. Att se den lilla killen så glad efter att ha sett honom gråta helt ofattbart förtvivlat minuten innan. Tänk! Nu hade han pennan som Bolt HÅLLIT I, inte bara en autograf utan han hade pennan. Måste ju slå högre än alla autografer i världen!? Och sedan har jag planterat H&M:s varumärke som något positivit i hans lilla huvud samtidigt.
Briljant med facit i hand, men mest bara underbart härligt att kunna vara en vardagshjälte. Även om jag också tyckte det var rätt coolt att ha en penna som Bolt skrivit med, känner jag faktiskt att den gör bättre nytta inramad på en sjuårings rum än i en av mina lådor som det ligger flera H&M-pennor i vilket gör att jag redan imorgon inte skulle kunna urskilja vilken penna Bolts svett/omänsligt snabba DNA fanns på.
Det kom en gubbe med runda glasögon och en ofantligt ful hawaiiskjorta och anklagade mig för att ha snott hans program som minsann låg på bänken bredvid oss förut. Nej det är det inte, sa jag så bestämt jag kunde eftersom jag visste att pappa hade köpt det precis, men han gav sig inte. Han visste att jag hade snott det. Gick väldigt surt därifrån. Idiot. Kom senare tillbaka och tjafsade om sin plats med några andra, och det visade sig att det var han som satt fel. Såklart. Sa jag att han var en idiot?
Vilka såg vi? Börje Salming, Eric Grönwall, Dolph Lundgren... och en del friidrottare också. Isinbajeva, Thorkildsen, Wissman, Bengtsson, Oliver och förstås Bolt var ju några favoriter. Och Robert Kronberg höll något tal om att han nu skulle sluta. Håller han ens på längre? Tydligen. 8,54 i herrlängd och 15,06 i damernas tresteg var riktigt kul att se också! Och några fantastiska sprintlopp som jag inte kommer ihåg namn eller tider på.
Bolt.
Isinbajeva.
Vilka såg vi inte? Northug och Hellner skulle ha duell på rullskidor, men det såg vi inte röken av och ingen kommentar om det heller. Trist. Hade sett fram emot den fighten.
Nisse joinade oss på läktaren efter ett tag och han pekade då ut Jocke som var korgbärare i vita piratbyxor. Tyckte bara det var värt att nämnas.
Sedan hände en hjärteskärande sak. Efter att Bolt sprungit i mål på lite över 20 sekunder sprang han runt och skrev lite autografer. Bosses kids fick låna en penna av mig jag hade i väskan. Barnen hängde över räcket nere vid banorna. Helt plötsligt hör jag dock ett helt bottenlöst gråt. En liten kille sitter i pappas knä och är helt otrösterlig. Alla hade fått Bolts autograf utom han. Det fanns inga ord i världen som verkade kunna trösta honom. Alla utom han. Fick Bolts autograf. Jag fick ont i hjärtat när jag såg hur ledsen han var. Men vad skulle man göra? Jag föreslog att Nisse skulle gå fram och säga att han också springer 100 meter och att han kunde få hans autograf, men trodde inte rikigt det skulle funka. Då kommer Bosses kids och lämnar tillbaka min penna. H&M-pennan. "Har han skrivit med den här?!" frågar jag lite halvt lyriskt och får ja som svar. Coolt! Jag håller i samma penna som Bolt! Nu kan jag aldrig mer tvätta händerna! Då kom jag på det. Klart att jag skulle fråga om den tokgråtande lilla pojken ville ha pennan som Bolt hållit i. Avvägde om det skulle göra saken bättre eller sämre, men chansade på det första. Jag gick fram till honom och pappan.
Jag: "Hej! Han har skrivit med den här pennan. Vill du ha den?"
Lite blyg, men han sken upp. Han slutade gråta direkt och började le. Lite försiktigt, som att det inte riktigt kunde vara sant. Jag försäkrade pappan och killen om att det var klart att han skulle ha den, och de tackade. Flera gånger. Han blev så glad, så glad. Och pappan om möjligt ännu gladare. Eller lättad kanske snarare var hans status. Men det var så skön känsla. Att se den lilla killen så glad efter att ha sett honom gråta helt ofattbart förtvivlat minuten innan. Tänk! Nu hade han pennan som Bolt HÅLLIT I, inte bara en autograf utan han hade pennan. Måste ju slå högre än alla autografer i världen!? Och sedan har jag planterat H&M:s varumärke som något positivit i hans lilla huvud samtidigt.
Briljant med facit i hand, men mest bara underbart härligt att kunna vara en vardagshjälte. Även om jag också tyckte det var rätt coolt att ha en penna som Bolt skrivit med, känner jag faktiskt att den gör bättre nytta inramad på en sjuårings rum än i en av mina lådor som det ligger flera H&M-pennor i vilket gör att jag redan imorgon inte skulle kunna urskilja vilken penna Bolts svett/omänsligt snabba DNA fanns på.
Kommentarer
Postat av: maggan
alltid lika gullig min syrra..!
Postat av: Lisen
Tänk att jag har en så fin vän!
Trackback