plato.

Häromdagen läste jag en krönika i Metro skriven av en grumpen man i 35-års åldern. Han skrev om att det var så pinsamt med Stockholms studenter som har en mobil fest på ett flak, dricker och skriker och förväntar sig att alla ska svara deras beteende med ett leende. Att de beter sig som att de är de första någonsin som tar studenten. Att på hans tid i småstaden så åkte man bil ensam hem, träffade släkten och sedan läste Kalle Anka-pockets på kvällen. Att han inte vill behöva drabbas bara för att de är glada.

Antingen så har han glömt hur det var eller så är han bitter för att han aldrig fick åka på något flak.

Jag kan inte hålla med honom mindre. Jag kommer ihåg det så väl. Dagen för exakt fem år sedan idag. Känslan när vi stod på scenen i en ring, fina bästa roligaste klassen, alla skrek, han som inte brukade prata känslor sa något så att man blev helt rörd, jag började störtgrina förstås för att jag var så glad och så ledsen, vi bara sprang ut och skrek... Jag letade för fullt med blicken för att hitta familjen och vännerna. Det tog ett tag, men till slut så hittade Paulo mitt ekipage. Vi klev upp på ett dunkande och dundrande flak. Sjöng högt som aldrig förr till "Det är över nu" med GT, "Boten Anna" och allt annat som gick på radion då medan flaket åkte genom gatorna. Hoppade av flaket i panik ibland när det stannat för kisspaus. Blev euforisk när man mötte ett annat flak och fick glada vinkningar från gående på gångvägarna. Tyckte att det gick alldeles för fort innan man var hemma och tvungen att kliva av. Helt genomblöt av krossade vattenballonger, öl, cider och bubbel. Tur att jag hade bytt om till den knalloranga overallen á la Vägverket och ett linne och sparat finklänningen till mottagningen. Jag hade kunnat åka hur länge som helst. Det är få gånger jag varit så villkorslöst lycklig. En av de absolut bästa dagarna i mitt liv.

Och varje gång jag ser ett helt galet proppat flak med studenter som skriker och sjunger blir jag glad. Jag kan liksom inte låta bli att le när de åker förbi. Kanske stannar jag inte och vinkar, men jag tackar dem för att jag får minnas min fantastiska tid som student och gratulerar dem till att de får uppleva samma sak. Jag tycker att de är klockrena glädjespridare i en värld där man tydligen kan hänga upp sig på vad som helst.

Fy fan vad ni är bra!