Fnissande småpojkar.
Alltså. Igår på dansen. Jag kunde inte undgå att bli lite irriterad.
Vi hade en ny kille till lärare. Och på tal om killar. Det finns två småkillar som är typ hälften av både min ålder och min längd. De brukar stå bredvid mig (man intar ju oftast ungefär samma position i salen och jag står lite åt vänster på raden näst längst fram) och så även igår. En brukar ha mössa på lektionen och de tycker antagligen att de är jättecoola. Igår så fick de för sig att de skulle bråka med varandra hela tiden. Sparka lite, knuffas, brottas, retas, fnissa värre än ett tjejgäng. Fick stora flashbacks till min egna brorsor ett antal år tillbaka. På dansklassen! Vad är problemet? Läraren sa till dem en gång men hissen gick inte ända upp om man säger så. När man försöker lära sig en koreografi som går väldigt fort så är det lite svårare när det står två småkillar och brottas som om de var typ fem år.
Jag ville verkligen säga till dem att sluta störa och att deras mamma nog stod där ute och skulle hämta dem nu för att klockan var ju rätt mycket; snart halv sju. Eller något i den stilen. De hade säkert lyssnat, eftersom de fortfarande är så små att jag skulle kunna brotta ner dem om jag ville och jag kan se ganska arg ut med blicken om jag bara lägger den sidan till. Men. Jag kunde ju inte. För då skulle jag verkligen bli den där sura tanten som glömt bort hur det var att gå i sexan och vänta på målbrottet... och det var det ju inte värt. Så jag bubblade bara lite inombords, funderade lite på att ta ut rörelserna extra mycket och kanske råka ut för en demonstrativ krock, och tittade på läraren med en vädjande blick om att han skulle säga till dem på skarpen.
Jag skulle ju aldrig göra något mot de små liven. Men jag fick ganska stor lust när de trampade, trampade, trampade på mina nerver och dessutom fick mig att känna mig gammal. Fast å andra sidan... jag är mycket hellre 23 än typ 11. För jag får komma hem när jag vill, dricka mjölk ur champagneglas och äta godis vilken dag jag vill!
