Premiärmil i dubbel bemärkelse.
Trots att det bytte till sommartid vaknade jag tidigare än jag skulle. Var så himla nervös. Kissade typ varje kvart och var supernervös för maten eftersom jag får håll så himla lätt.
Och vad skulle jag göra då? Springa Premiärmilen. När jag anmälde mig så planerade jag inte riktigt för att bli magsjuk och förkyld veckorna före loppet, men så kan det gå. Bara att göra det bästa av situationen. Jag har aldrig sprungit något lopp på tid förut. Mikiz säger att alla tider är bra tider vilket jag håller med om, men hade ändå som mål att springa under en timme. Jag har inte så bra uppfattning om tiden eftersom jag inte sprungit något lopp tidigare, även om jag sprungit själva sträckan förut. Gea från Löpargruppen skulle också springa och då vi brukar vara i samma grupp höll vi ihop. Hon hade även en klocka med GPS som kan mäta hastigheten man springer i. När vi sprang för fort eller för långsamt pep den argt. Vi höll oss inte inom ramen hela tiden men det var en bra hjälp. Vi sprang tillsammans men Gea var en meter framför mig nästan hela loppet. Tack för draghjälpen! Jag drog upp henne för några backar i slutet som tack för hjälpen.
Jag hade även lyckats hedga loppet i förväg. Bosse skulle springa och ville att vi skulle tävla. När jag fick höra att han skulle vara under 47,5 min sa jag tvärnej. För några dagar sedan fick jag dock ett mail där han sa "du är väl inte rädd för att utmana en 50-årig gubbe" med villkoren att jag fick fem minuters handikapp och vinnaren skulle köpa en flaska vin till förloraren. På så sätt säkrade genom att om jag vinner = så jävla skönt och om jag förlorar = inkassera en flaska vin. Win-win situation?
Loppet var rätt så hemskt egentligen. I början är det jättelångt kvar och i slutet är man riktigt trött. Det blåste väldigt mycket vilket gjorde det tungt. Jag hade blodsmak i munnen sista biten och benen var stumma. Vílle helst ramla ihop i en hög. Fast har man kämpat i nio kilometer är det inte riktigt läge att lägga ner på den sista! Och vi kom i mål. På 56.36. Då målet var att komma in under en timme är jag riktigt nöjd. Plats 336 av 815 startande i min klass. Inte helt pjåkigt för ett första lopp! Jag hade nog inte kunnat ge mer just då faktiskt, var helt slut när jag kom i mål. I målfållan fick jag en kram av en gubbe från sidan så jag inte ser vem det är - vem sjutton är det? Då är det min gamla fotbollstränare Micke! Så himla roligt! Han sa att han var väldigt förvånad att se mig där, "du var ju inte direkt en löpare". Jag spelade ju yttermittfält vad fan!? Sedan berättade han att hans dotter, som också var med i mitt lag, hade sprungit halvmaran för något år sedan och båda var överens om att det var mycket mer sjukt än att jag sprang milen.
Undrar om jag tagit ut mig på det här sättet förut. Direkt efter är det viktigt att man får i sig energi men jag var allt annat än sugen på mat. Åt en banan och kexchoklad direkt men när jag kom hem ville jag inte alls äta något. Mådde rätt dåligt ett tag. Rätt så fascinerande faktiskt. Att ta ut sig så mycket. Tvingade i mig lite mat och vatten lite senare och mår ändå okej nu.
Då jag kollat upp resultaten och konstaterat att galningen Bosse sprang på 45.41 kan jag även inkassera en flaska vin. Om jag kommer springa fler lopp? Förmodligen. Nu har jag ju en tid att förbättra! Är redan anmäld till Midnattsloppet. Men fråga inte idag, fråga om några dagar när jag mår bättre igen och bara kommer ihåg känslan att gå över mållinjen.
Den var riktigt skön.
Och vad skulle jag göra då? Springa Premiärmilen. När jag anmälde mig så planerade jag inte riktigt för att bli magsjuk och förkyld veckorna före loppet, men så kan det gå. Bara att göra det bästa av situationen. Jag har aldrig sprungit något lopp på tid förut. Mikiz säger att alla tider är bra tider vilket jag håller med om, men hade ändå som mål att springa under en timme. Jag har inte så bra uppfattning om tiden eftersom jag inte sprungit något lopp tidigare, även om jag sprungit själva sträckan förut. Gea från Löpargruppen skulle också springa och då vi brukar vara i samma grupp höll vi ihop. Hon hade även en klocka med GPS som kan mäta hastigheten man springer i. När vi sprang för fort eller för långsamt pep den argt. Vi höll oss inte inom ramen hela tiden men det var en bra hjälp. Vi sprang tillsammans men Gea var en meter framför mig nästan hela loppet. Tack för draghjälpen! Jag drog upp henne för några backar i slutet som tack för hjälpen.
Jag hade även lyckats hedga loppet i förväg. Bosse skulle springa och ville att vi skulle tävla. När jag fick höra att han skulle vara under 47,5 min sa jag tvärnej. För några dagar sedan fick jag dock ett mail där han sa "du är väl inte rädd för att utmana en 50-årig gubbe" med villkoren att jag fick fem minuters handikapp och vinnaren skulle köpa en flaska vin till förloraren. På så sätt säkrade genom att om jag vinner = så jävla skönt och om jag förlorar = inkassera en flaska vin. Win-win situation?
Loppet var rätt så hemskt egentligen. I början är det jättelångt kvar och i slutet är man riktigt trött. Det blåste väldigt mycket vilket gjorde det tungt. Jag hade blodsmak i munnen sista biten och benen var stumma. Vílle helst ramla ihop i en hög. Fast har man kämpat i nio kilometer är det inte riktigt läge att lägga ner på den sista! Och vi kom i mål. På 56.36. Då målet var att komma in under en timme är jag riktigt nöjd. Plats 336 av 815 startande i min klass. Inte helt pjåkigt för ett första lopp! Jag hade nog inte kunnat ge mer just då faktiskt, var helt slut när jag kom i mål. I målfållan fick jag en kram av en gubbe från sidan så jag inte ser vem det är - vem sjutton är det? Då är det min gamla fotbollstränare Micke! Så himla roligt! Han sa att han var väldigt förvånad att se mig där, "du var ju inte direkt en löpare". Jag spelade ju yttermittfält vad fan!? Sedan berättade han att hans dotter, som också var med i mitt lag, hade sprungit halvmaran för något år sedan och båda var överens om att det var mycket mer sjukt än att jag sprang milen.
Undrar om jag tagit ut mig på det här sättet förut. Direkt efter är det viktigt att man får i sig energi men jag var allt annat än sugen på mat. Åt en banan och kexchoklad direkt men när jag kom hem ville jag inte alls äta något. Mådde rätt dåligt ett tag. Rätt så fascinerande faktiskt. Att ta ut sig så mycket. Tvingade i mig lite mat och vatten lite senare och mår ändå okej nu.
Då jag kollat upp resultaten och konstaterat att galningen Bosse sprang på 45.41 kan jag även inkassera en flaska vin. Om jag kommer springa fler lopp? Förmodligen. Nu har jag ju en tid att förbättra! Är redan anmäld till Midnattsloppet. Men fråga inte idag, fråga om några dagar när jag mår bättre igen och bara kommer ihåg känslan att gå över mållinjen.
Den var riktigt skön.
Kommentarer
Trackback
