plato.

Det är ett motto jag uppenbarligen lever efter. Först var jag fotbollstränare i åtta år och la ner säkert tio timmar i veckan utan att få en endaste krona. Sedan kom Kåren och då var det ju kört igen. Nu efter snart tre år med diverse kårengagemang känner man sig lite mätt på kårprojekt. För tillfället i varje fall. Så då passar jag på att skaffa ett nytt ideellt uppdrag! Kassör för en friidrottsförening. Varför skaffa ett jobb man får betalt för att göra när man kan arbeta gratis?

Jag tycker faktiskt att ideellt arbete är himla härligt. Min ekande plånbok håller inte med, men jag väljer att inte lyssna. För de som gör saker utan att få betalt gör det ju av helt andra skäl. Inre drivkrafter. Av passion, av engagemang, av glädje, av törst efter ny erfarenhet. Jag var fotbollstränare för att jag älskade fotboll, taktik, övningar, tävlingen, lagandan, kämpaglöden, att vara ledare och förstås tjejerna. Det blev ju som ens barn på något sätt. (Hur sjukt är det inte att de fyller 18 i år!?) Och Kåren är ju till för att ha roligt och testa sina vingar i olika projekt. Det finns faktiskt oändliga möjligheter i den här fantastiska kåren. Jag tror absolut att man lär sig mycket som inte går att värdesätta i pengar.

Och kassör! En riktigt bra erfarenhet för en framtida ekonom. Man får ta sina chanser.