Domedagen är kommen.
Imorgon bitti har jag och Linus framläggning och opponering av vår uppsats.
Både han och jag är skitskraja. Inte för att vi inte är nöjda med uppsatsen, men att sitta i 45 minuter medan opponenterna gottar sig i allt man inte gjort som de vill låter inte roligt. Och vad ska handledaren säga. Nervöst! Fast jag tänker ändå att 45 minuter är 45 minuter. Tiden kan inte stanna, även om det säkert kommer kännas så om det blir jobbig stämning. Så efter 45 minuter kan det inte bli värre. Förhoppningsvis blir det snarare en intressant diskussion än pajkastning, men man vet ju aldrig. Och i sådana fall känns det ju ändå rätt bra att det finns en tidsbegränsning. Som en halvlek av en fotbollsmatch. Det brukar ju inte kännas som så lång tid? Särskilt inte om man ligger under, då går det superfort. Eller som ett spinningpass. Som 14 låtar på GIH:s gympagolv. Det går ju garanterat fort!
Ju mer jag pratar om det desto mer nervös blir jag. Vill. Bara. Ha. Det. Gjort.
Sedan blir det McFlurry med Daim och kolasås i stora lass. Because we're worth it.
