plato.

Klockan var runt halv nio på kvällen och jag kom hem från ett löppass med Löpargruppen. Eller hem och hem. Jag kom fram till dörren. Låste upp underlåset som jag och Roomie kommit överens om att hon enbart skulle låsa. Men som ni redan misstänkt kom jag inte längre än så. Skit också! Jag var hungrig/törstig/trött/hade lovat att korrläsa Sannas finans(!)uppsats... but what to do. Jag plingade på hos grannarna på samma plan utan framgång. Var är människor halv nio en måndag? Satsade på han som är ordf i bostadsrättsföreningen istället.

Jag: Hej hej! Ursäkta om jag stör, jag bor här ovanför. Min kompis har låst mig ute. Skulle jag kanske kunna få låna telefonen?
Han: Ja men självklart!
(Han ger mig telefonen.)
Jag: Tack! Fast alltså... jag kan inte hennes telefonnummer. Så kan jag kanske få låna Internet också?

Dum. Dum-di-dum-dum. Han var i varje fall behjälplig och när jag ringt tillräckligt många gånger för att Roomie skulle misstänka att det inte var en ivrig telefonförsäljare ringde hon upp. Och hon fick bege sig hit. Inte kul för varken henne eller mig, men vad skulle vi göra? Jag funderade på om det fanns något sätt jag skulle kunna ta mig in utan nyckel men nej... kom inte på något. Och det kändes på något sätt bra för annars vore det lite läskigt att någon efter att ha tänkt i en minut skulle kunna ta sig in.

Eftersom vänta inte riktigt är min cup of tea sprang jag hem till Sanna för att säga hej och möjligtvis börja läsa hennes uppsats när jag ändå inte hade något annat att göra. Dessvärre var hon inte hemma och jag fick vända hem igen. Så satt jag i trapphuset i mina svettiga kläder och väntade... och väntade... och väntade... och sedan så kom hon! Räddaren i nöden! Världens bästa (och klantigaste?) Roomie.

Jag tycker om dig ändå.