Min kropp hatar mig.
Så är det. Det måste vara så. För. Jag har varit frisk i säkert fem veckor. Jag har tränat rätt så bra och det har känts som att jag är up and coming. Men nu. NU. När det är mindre än en vecka kvar till Lidingöloppet. Då blir jag förkyld och får ont i halsen. Och känner mig hängig. Det är inte bra. Förkyld utan klen är okej, förkyld med klen inte bra. Kände mig lite risig före helgen, men tog det rätt lugnt (ofrivilligt eftersom jag tentapluggade för visso, men ändå, lugnt som en gammal filbunke) så kände mig lite bättre på söndagen varför jag gav mig ut på en löprunda. Kände mig dock inte alls bra i kroppen och råkade bli åtta kilometer för att jag sprang en ny väg som aldrig tog slut... inte vilse eftersom jag kände igen att jag och Sanna sprungit där förut, men kom inte ihåg att det var så långt. Skit.
Före Midnattsloppet var jag också sjuk. Även om jag kan springa på lördag, är det inte direkt en bra uppladdning att vara förkyld dagarna före.... jag blir så ledsen. Jag ska ju springa en och en halv jävla mil på lördag!? Varför kan inte min kropp fatta det? Och låta mig göra ett bra lopp. Få prestera. Få chansen att bli nöjd.
Det är tröttsamt när ens egen kropp motarbetar en. Hela. Tiden.
