Plågas och sandas ej.
17 km löpning på Lidingö en lördagsmorgon, det hör inte till vanligheterna! Det är faktiskt nytt rekord för mig i termer av sträcka. Har ju varit med och sprungit 13 km på Lidingö två gånger senaste månaden, men jag kan säga att det var väldigt stor skillnad på 13 och 17 km. Och den delen av sträckan som läggs till är riktigt tuff med Aborrbacken och Karins backe (vem är Karin?). Aborrbacken har jag hört om, och när jag såg skylten till den andra förstod jag att den skulle vara förjävlig den med - varför skulle den annars ha fått ett namn? Jag skulle inte säga att jag knäckte dem utan snarare tvärtom... med träningsvärk i benen, framförallt baksida lår, efter första fotbollsträningen i torsdags, var det djärvt att ge mig på längsta rundan någonsin. Tack för peppen Mikiz!
När det var två kilometer kvar läste jag en skylt där det stod "Plågas och sandas ej". Det visar ganska tydligt hur jag mådde just då... Jag sprang inte så snabbt så var inte alls så flåsig när jag kom i mål, men benen var helt slut. Jag var mycket nöjd, även om det var fruktansvärt tungt i slutet. Jag tänkte att det kunde vara bra att springa 17 km nu så att 15 km kanske känns kort när det väl gäller i Lidingöloppet... Kort kanske är lite mycket att hoppas på men ja... kortare i varje fall. Värt ett försök!
Hem och äta, duscha, plugga... och klockan sex kom Mikiz hit. Vi lagade middag, drack vin, åt mörk choklad och gick igenom lite bokföring då fröken har startat eget och behövde lite hjälp. Sådant tycker ju jag är roligt och med ett sådant magnifikt sällskap måste jag säga att det blev en riktigt bra lördagskväll! Siffror + vän = min kväll är som gjord. Hon fick även äran att ansluta sig till vårt nya nätverk som Roomies man har fixat: puss_älskling. Ibland undrar jag om jag bor i ett kärleksnäste och ibland bara vet jag att det är så... De är ju gulliga de där två.
